Category Archives: Jakter

Avslutning på rävjakten

Husse och Diana med dagens tredje räv

Husse och Diana med säsongens sista(?) räv

Under helgens jakt visade nioårige Jägarhults Banjo att gammal är äldst; knappt 11 mil enligt pejlen resulterade i tre skjutna rävar, samt en som kröp in i en otillgänglig rasbrant och en som drevs till gårdagskvällens sista skjutljus utan att vi fick den i pass. De tre skjutna rävarna sköts alla i gryt; två för Martin Blanks duktiga unghane Milo och en efter ett synnerligen resolut arbete av min Diana.

Det kanske blir ett sista släpp på tisdag också, men annars ser vi fram emot vår och sommar. Dessutom känns det roligt att Banjo fick göra comeback efter sin sårskada som han ådrog sig från taggtråd härom veckan. Den har bevisligen läkt fint och jag hoppas på ännu ett par säsongers samvaro i skog och mark med min kämpe.

Banjo drev in, Martins Milo körde ut, Mark och Lars-Erik stod för skyttet

Banjo drev in, Martins Milo körde ut, Mark och Lars-Erik stod för skyttet

 

Räv nr. 170 för Jägarhults Banjo

I tisdags jagade Banjo och jag hos min gode vän Johan Olofsson i Halland. Av någon anledning var det inte enkelt att få upp och det skulle dröja till lunchtid innan Banjos väckskall övergick i taktfast drev. Vid upptaget hade han redan gått 30km på slag enligt pejlen. Troligtvis var det en löptik med kavaljer som flanerat omkring över marken under bättre delen av natten. Alltnog, drevet buktade fint och efter ett par timmar stod Johan på rätt ställe och avslutade jakten med sin Husqvarna 310 i kaliber 16, passande nog ärvd från en gammal storjägare från trakten. Det blev Banjos 170:e räv, men jaktlyckan smolkades något av det faktum att Banjo ådragit sig en skada under drevet som tarvade sömnadskonst av veterinär på Slöinge djursjukhus. Han är således ordinerad vila under resten av Februari, men vi har ju lyckligtvis 15 dagars jakt i Mars att se fram emot. Istället får man passa på att släppa ungstövaren Jägarhults Klinga och starta upp vårträningen av pointrarna.

Johan förpassade räv nr. 170 för Banjo till de sälla jaktmarkerna.

Johan förpassade räv nr. 170 för Banjo till de sälla jaktmarkerna.

Två drevrävar för Jägarhults Banjo idag

Dagens jakt hos min gode vän Roland i Dalstorp avlöpte traditionsenligt; Banjo tog upp räv nummer ett efter en halvtimmas väckande på slag. Efter ytterligare två timmars vackert buktande drev löpte Christian Karlsson i förhåll och han knappt ladda bössan innan Mickel var i pass. Där slutade således dagens första drev. Vid nästa släpp väckte Banjo iväg kilometervis, men olyckligt nog kom en annan hund till platsen för upptaget, varför jag kopplade Banjo för nytt släpp. Finns ingen anledning att ha två hundar på samma drev. Under tiden hade Roalnd och Christian hunnit skjuta en gryträv inkörd av grannlagets hund.

Klockan var nu en bra bit efter lunch och det tog en stund innan Banjo kom på slag. Vid tvåtiden ekade emellertid väckskallen ännu en gång och strax buktade drevet fint i februarisolen. Efter en timma valde räven att passera Roland som inte gjorde några misstag med bössan. Med tvenne drevrävar ”i säcken” var vi nöjda med dagen och höll kväll.

Christian satte punkt för Banjos första drev

Christian satte punkt för Banjos första drev

Roland med Banjo och dagens andra drevräv

Roland med Banjo och dagens andra drevräv

 

En förmiddagsjakt med Banjo och Diana

Efter en kopp morgonkaffe släpptes Banjo i ”prästaskogen” hemma i Torestorp. Strax därefter ekade väckskallen, men det förväntade upptaget kom aldrig. Istället stannade Banjo vid ett av mina favoritgryt. Fram med Diana och på med grytpejlen (för säkerhets skull). Jaktkompisen Lenny och jag ställde oss på varsin strategisk punkt i gallringsgranet och kort efter det att Diana äntrat grytet hördes kontakt och snabba förflyttningar. Likt gårdagens räv, som ju undkom med livet i behåll, verkade dagens räv vilja undvika konfrontation med terriern. Jakten blev därför rörlig och vi kunde följa förloppet med vägledning av både skall och dunset under våra fötter. Efter kanske tio minuter kom Diana ut, för att lika hastigt flyga ner i en annan öppning. Återigen hördes kontakt, men det tystnade strax, varefter en gulröd skugga slungade sig ur en av de yttre öppningarna. De raka frånskotten från mig hade ingen synbar effekt, men Lenny fick bredsida på räven och fällde den snyggt och prydligt. En bra start på dagen!

Glad skytt med byte och duktiga hundar!

Glad skytt med byte och duktiga hundar!

 

Grytjaktprov med Gamekeeper’s AH Gant

Idag härjade Sten, Banjo och jag bland nordskånska rävar, i sällskap med traktens stövarfantaster. Drev nummer ett sträckte iväg drygt tre kilometer, vände tillbaka och slutade i ett gryt efter en timma. Gant har ju levererat tillfredställande på både jakt och prov i höst, men saknade gryt- eller vildsvinsmeriten för att bli avelsgodkänd av TJTK. Han var givetvis med i bilen och jag hade dessutom varskott grytdomare Leif Karlsson om dagens möjligheter. Han dök upp vid lunchtid och således fick Gant göra sitt grytjaktprov på räv nummer ett. Denna, en tik, förpassades strax till de sälla jaktmakerna efter ett resolut hundarbete, vilket renderade i ett föreslaget förstapris till kommande kollegie!

Banjo var vid det laget i full färd med sitt andra drev, men när vi var färdiga vi grytet, nåddes vi av beskedet att även drev nummer två slutade vid ett gryt efter drygt tre timmars buktande. Gamekeeper’s Diana har hittills varit hundraprocentig den gångna säsongen. Idag gick hon emellertid bet på den ”springigaste” gryträv jag och Sten upplevt. Grytet var förvisso stort, nio ingångar över en yta av några hundra kvadratmeter, men räven rände under backen i över en timma utan att hunden fick mer än någon sporadisk kontakt med den. Mirokun och Browningbocken var osäkrade och stundtals kramade vi nästan nätskärningen ur kolven när vi hörde de snabba förflyttningarna under våra fötter. Mickel exponerade sig emellertid aldrig och till slut tvingade mörkret oss att lyfta på hatten. En värdig, om än sällsynt förlust.

Sten bärgar Gants "jaktprovsräv" ur skogen

Sten bärgar Gants ”jaktprovsräv” ur skogen

Gant firar segern!

Gant firar segern!

Senaste rävjakterna

I och med inträdet i februari månad har vi förnuftiga människor med stövare och grythundar skogen mer, eller mindre för oss själva. En förmiddagsjakt hemmavid, samt en jakt på Sörmländska godsmarker resulterade i en fälld Mickel vid vardera tillfälle.

I onsdags morse rådde nästan vårstämning i luften. Banjo släpptes från hundgården och började väcka medans jag ordnade med de övriga hundarna. Lagom tills morgonkaffet var inmundigat ekade drevet söder om gården och räven verkade styra kosan åt norr. Där finns ett gryt som hör till traktens mest besökta, tillika mest lättjagade. Olyckligt nog för räven, valde den mycket riktigt att förskansa sig i just detta gryt, varför kamraten Henrik och TJT’n Diana sattes in i matchen. Efter ett, som vanligt, förstklassigt sprängararbete av Diana valde rävtiken att lämna grytet och fälldes med en gemensam salut av Henrik och mig. Tyvärr föll den just som den hoppade över en liten bäck, varför den är tråkigt blöt på bilderna.

Söndagens jakt ägde som sagt rum på klövvilttäta godsmarker i Sörmland. Jaktklubben skulle egentligen jaga hare med stövare och Banjo och jag var ditkallade som ”extra-resurs”. Carl von Essen och Haris Cehajic släppte sina duktiga harhundar och ett par jössar fick bita i gräset efter fina drev, trots blöta och inte helt enkla förhållanden. Det dröjde ända fram till sent på förmiddagen innan Banjo började väcka på ett rävslag, men halvtimman senare var räven uppe och drevet tonade ut i dimman i nordlig bana. Trots att man tillhandahållit ett inte oförsvarligt antal tusen hektar, hamnade både räv, och följaktligen, hund och undertecknad på granngodsets marker. Där, 3-4 km från upptagsplatsen, gick räven i gryt. Jägaren på den aktuella marken och jag gjorde därför gemensam sak i avslutandet av jakten. Till hjälp hade vi kamraten Christians duktiga foxterriertik Tira, som jag lånade med då Diana råkade dra upp en gammal grytskada under jakten tidigare i veckan.

En förmiddagsjakt kan bjuda på mycket spänning och bra hundarbeten!

En förmiddagsjakt kan bjuda på mycket spänning och bra hundarbeten!

Ännu en sörmlandsräv förpassad till de sälla jaktmarkerna efter teamwork av Banjo och Tira

Ännu en sörmlandsräv förpassad till de sälla jaktmarkerna efter teamwork av Banjo och Tira

Säsongens sista fasanjakt

I veckan avslutades även fågeljakten för säsongen. Stenbitens Epson, Jonathan Fexgård och undertecknad mötte upp 2XRobert, samt Stefan Nilsson på den sistnämndes fina skånska fasanmarker. En verklig jaktdag med duktiga hundar och rappt skytte förpassade ett tjugotal fasaner, samt en hare och en räv till viltparaden. Den sista timmans jakt i slånbevuxen betesmark skall jag sent glömma! Fasaner, vildkaniner, harar, rävar, rådjur och vildsvin observerades i en landskapsbild som tyvärr är allt för ovanlig numera. Att humöret var på topp och skämt och gliringar varvades med målmedvetna ruscher på tockalöpor gjorde inte saken sämre. När så Robert nr.2 fällde en räv för Robert nr.1’s vorsteh Eddie var det nästan så vi dansade segerdans.

Epson har spikat tuppen i vattenbrynet

Epson har spikat tuppen i vattenbrynet

Apport!

Apport!

eddieräv

Eddie apporterar den fällda räven

 

Det är bra med ryggficka tycker Stefan Nilsson

Det är bra med ryggficka tycker Stefan Nilsson

Stefans ungtik Sansas Ally apporterar räv

Stefans ungtik Sansas Ally apporterar räv

Glada gossar och trötta hundar framför dagens resultat

Glada gossar och trötta hundar framför dagens resultat

Avslutning på klövviltsäsongen

Idag ägde säsongens sista klövviltjakt för husse med terriers rum på skånska Toppeladugård. Dessvärre verkar det som jag förnärmat jaktgudinnan Diana å det grövsta; januari månads klövviltjakter har präglats av konceptet ”stolpe-ut” för min del, även om marker, pass och hundarbeten varit av högsta klass. Så var det även idag, men bortsett från detta faktum (vilket inte är det enklaste) var det en trevlig dag i gott sällskap med mycket vilt. Jag får glädjas åt att terriern Diana var nådigare och arbetade prima i andrasåten, då jag gick i drevet.

För att summera klövviltjakterna den gångna säsongen kan sägas att jag över lag är mycket belåten med hundarna. De har presterat väl på marker av olika karaktär; från stora viltrika såter i Sörmland, via våra mer viltglesa marker i Västsverige, till Skånes godsmarker med täta viltstammar och ofta en aning mindre såter. Precis som med stående fågelhundar, vill jag hävda att en TJT av bästa märke inte sällan besitter en jaktklokhet, vilken gör att den, inom vissa ramar, anpassar drevtider och kontakt med föraren beroende på markens beskaffenhet och vilttillgång.

Nu ser vi fram emot februari och mars månaders rävjakter!

Toppe-Thomas blåser "jakt förbi" efter dagens slyngeljakt

Toppe-Thomas blåser ”jakt förbi” efter dagens slyngeljakt

Viltparad efter en fin dag i Sörmland

Viltparad efter en fin dag i Sörmland

Dumdristigt, vackert och härligt – min första engelska rävjakt till häst

Det tallrikstora blåmärket över höft och korsrygg, samt smärtan som utstrålar från detsamma gör att jag knappast behöver nypa mig i armen för att förstå att det var på riktigt. Att jag faktiskt ridit på engelsk rävjakt! När Björn Lindvall bjöd in mig till fasanjakt i Warwickshire, nämnde han även möjligheten till deltagande i en av jaktvärldens mest omhuldade, mytomspunna, men samtidigt kontroversiella företeelser. Engelmännens ”hunting” är parforcéjakt till häst, medans t.ex. den klappjakt som jag deltog i benämns ”shooting”. Egentligen är ”hunting” förbjudet sedan ett decennium, men man är fortfarande tillåten att rida efter foxhounds som följer ett utlagt spår. Om de olika politiska, etiska och socio-ekonomiska aspekterna av detta hänvisar jag den intresserade läsaren till en google-sökning.

Att jaga med ett koppel på kanske trettiotalet stora stövare kan tyckas märkligt för oss skandinaver, men faktum är att vore det inte för engelsmännens avelsarbete av såväl foxhounds som terriers, hade resten av världen knappast haft varken stövare, coonhounds, eller grythundar i samma utsträckning och av samma kvalitet.  Att se ”the Huntsman” och hans ”Whipper-in” styra hela packet är dessutom en imponerande uppvisning i både hund- och häst dressyr. Bl.a. nämns samtliga hundar vid namn!

Allt nog; för den beridne deltagaren vid en dylik övning är just ridförmågan av betydligt större värde än jaktkunskapen. Jag har alltid varit fascinerad av hästar och under mina etiopienvistelser hade jag t.o.m. ett par stycken för trasportens skull. Då tillryggalade jag förvisso ett respektingivande antal mil till häst, men aldrig i galopp eller över hinder. Det är tio år sedan nu och sedan dess har jag i ärlighetens namn endast ridit ett dussin gånger, varav fyra för en instruktör. Senast i somras hade jag förmånen att låna en häst för kortare ridturer av en granne och lättare galopp på en grusväg kändes fullt hanterbart. Att hoppa upp i sadeln på en förstklassig hunter-häst och bege sig iväg på något av det tuffaste en ryttare kan ge sig i kast med är i ärlighetens namn totalt idiotiskt med endast min ringa erfarenhet i bagaget. På gott och ont drivs jag emellertid av en ständig vilja att utmana mig själv och har väl inte sällan tänkt ”hur jävla svårt kan det vara?!”. Således satt jag där på hunter-valacken Diamond, drack ett glas portvin och tittade på flocken av foxhounds som med vänligt viftande svansar lät sig omklappas av de som kommit till fots till ”the meet”.

Björn har levt i Engalnd i snart tio år och har under den tiden skaffat sig goda färdigheter som ryttare. Både hans och min häst kändes väldigt pigga och otåliga och när den rödrockade jaktpersonalen försvunnit med hundarna och deras skall började ljuda, var våra pållar inte sena att hänga på det övriga fältet bestående av kanske 70-talet hästar med ryttare. Jag var inte riktigt beredd på denna rivstart, men lyckades hålla mig kvar och hittade t.o.m. balansen i stigbyglarna. Efter blott 800 meter stannade de övriga hästarna, så också Diamond. Jag rättade till mig i sitsen, kortade tyglarna och lugnade pulsen. Efter ett par minuter ekade hundskallen mäktigt med full kraft igen och den här gången var det inga 800 meter som tillryggalades; i en och en halv timma red vi i mer eller mindre konstant fyrsprång. Undan för undan hittade jag allt bättre balans och självförtroendet stärktes av att Diamond faktiskt styrde ditåt jag tittade.

Vi närmade oss strax ett staket över vilket både hundar och övriga ryttare flög över i bästa fart och stil. Det hade sagts mig att det alltid fanns en grind, så att man inte behövde hoppa och mycket riktigt; där var en öppen grind som Diamond något motvilligt lät sig styras igenom. Efter ytterligare några hundra meter kom nästa staket. Jag kikade efter grindhålet, men där var inget! Diamond och jag låg i mitten av klungan av hästar och jag insåg det meningslösa i att ens försöka förmå honom att stanna, eller vända; ”Då så Kalle Stolt, då får vi se hur du klarar att hoppa”, tänkte jag! Insikten om det oundvikliga gjorde mig förhållandevis lugn och jag hörde Sten Rönnerlings ord från vårat telefonsamtal kvällen innan; ”Samla tyglarna, håll ner hälarna och låt hästen sköta sitt! Ta stöd med knogarna och tyglarna mot manken”. Detta samt engelsmannens John Jefferies ord ”don’t forget to kick” implementerades och utan att jag riktigt förstod det flög Diamond och jag över det drygt meterhöga staketet. Vilken känsla!

Ytterligare ett staket avklarades på samma sätt och sedan bar det nedför en brant backe. I sänkan nedanför kunde jag skönja en häck och hör mig själv säga ”nej, nej, nej!”.  Det går undan i nedförsbacken och på samma oundvikliga sätt som tidigare närmar vi oss häcken. Jag ser två ryttare falla när de hoppar över den, men tar sikte på ett lägre parti. Diamond går rakt emot detta och voilá! Vi är över även detta hinder! Därefter hoppar vi ytterligare fyra staket med allt bättre kontroll. Jag faller förvisso av vid ett av dem när hästen vid landningen nästan fastnar i den blöta lerjorden. En kullerbytta för mig och upp igen! Välkomnandet och mottagandet av övriga deltagare lämnade inget övrigt att önska och strax hade en vänlig kvinna ridit ikapp och fångat in den ryttarlöse Diamond. Vi galopperade genom ett litet skogsområde, men kort därefter stannade jakten upp en aning. Vi hade nu ridit i nära två timmar och hundarna hade tappt.

De flesta deltagarna var rejält leriga på både fram- och baksidan. En del hade fallit av vid något hinder och dessa av oss krävdes nu på en fempundssedel till ”the tumbelers club”. En munfull slånbärsgin smakade fint under en paus och därefter satte vi fart igen. Här var marken mindre kuperad och häckarna färre, varför det var full galopp som gällde. Vid det laget hade hornen vuxit ut en aning på undertecknad och Kate, som vi hyrde hästarna av, samt Björn och jag låg i främre delen av fältet. Jag drev på Diamond lite extra och det kändes mäktigt att flyga fram längs en åkerkant. När vi rider över en traktorbro av slipers halkar Kates häst och slår runt. Hon faller givetvis av och Björn som bara är några meter bakom lyckas med nöd och näppe styra sin häst så att den hoppar över det fallna ekipaget utan att träffa dem. Både Diamond och jag försöker stanna, men farten är hög och den leriga jorden hal och blöt. Jag lyckas undvika både Kate och hennes häst som försöker kravla sig upp, men kastas själv av när Diamond håller på att falla. Hade jag landat på marken, vore det inga bekymmer, men höft och korsrygg slår emot brokanten och jag faller sedan ner i bäcken under.

Lyckligtvis gick det bra med både Kate och hästarna, men dagens jakt var slut för min del. De övriga red visserligen bara i tjugo minuter till och till tröst fick jag senare höra att en av de mer garvade deltagarna vid jakten omnämnt de första 90 minuterna som några av säsongens bästa. För min del blev det upphämtning med Landrover och vidare transport till det lokala sjukhuset. Efter trevligt bemötande och CT-scanning konstaterades lyckligtvis att varken njurar, bäcken, eller ryggrad var skadade. Således återstår blåmärket och smärtan som en påminnelse om min första, men definitivt inte sista beridna rävjakt. För även om den är ganska fjärran jakt så som vi känner den, ligger dess skönhet och spänning i en klass för sig.

Jag på Diamond

Jag på Diamond

Det var imponerande att se hanteringaen av hästar och hundar

Det var imponerande att se hanteringaen av hästar och hundar

I väntan på upptag

I väntan på upptag

Lerig Björn Lindvall på likaledes lerig hunter

Lerig Björn Lindvall på likaledes lerig hunter

Här hälsas jag välkommen av "the field master". Bemötandet av samtliga deltagare lämnade inget övrigt att önska

Här hälsas jag välkommen av ”the field master”. Bemötandet av samtliga deltagare lämnade inget övrigt att önska

På akuten på Banbury Hospital

På akuten på Banbury Hospital

 

På klappjakt i Warwickshire

En inbjudan från min gode vän Björn Lindvall till klappjakt på fasaner och rödhöns i England var förstås omöjlig att neka till. Den gångna helgen påbörjades således med hagelbössa i hand vid en ”peg” på gården Wormleighton Hall. Strålande väder och fina fåglar utgjorde grunden till en härlig dag. Den engelska gästfriheten och jaktkulturen likaså!

Extra roligt var att Frida hade möjlighet att följa med. Att tillsammans få ett par dagars paus från vardagens bestyr var välbehövligt. Dessutom blev vistelsen en källa till inspiration för kommande projekt på vår nya gård Berg.

Undertecknad, tillika födelsedagsbarnet vid "peggen"

Undertecknad, tillika födelsedagsbarnet vid ”peggen”

Herr och Fru Stolt njuter av engelska landsbygden

Herr och Fru Stolt njuter av engelska landsbygden

Björn fyller på fickorna

Björn fyller på fickorna

Söt omladdare;-)

Söt omladdare;-)

Taxen Topsy hävdar äganderätt till en del av dagens skörd

Taxen Topsy hävdar äganderätt till en del av dagens skörd

Mr. Swift klappar om sina trofasta Labbar

Mr. Swift klappar om sina trofasta Labbar

Samling

Samling