Monthly Archives: februari 2011

Spela Banjo

Nej, inlägget handlar inte om gifta kusiner, utan om två av huvudaktörerna vid gårdagens repris i tidigare nämnda Rävige. Banjo kom på rävslag tämligen omgående efter släpp och en kvarts väckskallande senare var Mickel på benen, med Banjo 20 sekunder efter enligt passkytt som tyvärr hade för långt håll för att kunna skjuta. Drygt tre timmar och många bukter senare hade räven skaffat sig ett visst försprång när det intet ont anandes råkade springa in i Spelas sökområde. Spela, 11 år gammal, är Räva-Bengts finntik. Grånad, men med en vilja av stål, och när Mickel bjöd upp till dans var hon inte sen att anta erbjudandet. Banjo visade sig ointresserad av ”packjakt” och la av när han kom på platsen för Spelas inträde. Inget fel i det förvisso, då jag aktivt försökt att få honom ointresserad för andra hundars drev. Således ”snodde” Spela räven på samma sätt som Banjo gjorde detsamma för en Schiller två veckor tidigare. Det är sånt som händer när det är jakt och en stund senare gick räven glädjande nog i pass hos jaktvärden Bertil, som kunde avsluta jakten. Det blev Spelas 159e räv vilket gör det hela än roligare!

På tal om Banjo, så tar han sin nyss vunna jaktchampionattitel och hallandsrävseger med ro, driver räv som han brukar och är för tillfället ”vrålkåt” (ursäkta uttrycket, men det är det mest talande jag kan komma på) eftersom G’s Chill Out har sitt första löp. Kanske skulle prova en parning… Ser man annonserna på jägareförbundets hemsida verkar det som om de flesta raskorsningar går att sälja som ”vildsvinshundar”, det kanske vore något! Banjo skulle i alla fall inte misstycka… Nej, skämt åsido (jag har alltså inte tänkt att börja med korsningsavel) så flyter rävjakterna på ganska bra. Någon sa att ”man borde komma på en metod för att frysa in jakthundar när säsongen är slut och tina upp dem igen när den börjar”. Instämmer helt och hållet, eftersom Banjo i varje fall aldrig är så bra som nu mot slutet av säsongen. Åtminstone konditionsmässigt, vilket märks när han t.o.m. igår eftermiddags gav sig ut på långa sökrundor i god fart trots att han jagat hårt ett par dagar i sträck. Sånt gillar husse!

Gamekeeper’s

Du som använder något av våra domännamn (www.djt.se eller www.gamekeepers.se) till denna, vår nya sida, kommer hit via vår gamla hemsida. Den senare syns bara i en kort glimt innan du dirigeras till denna, den nya sidan.

Detta kan du enkelt justera genom att använda dig av ”direktadressen” d.v.s. :

http://gamekeepers.wordpress.com

Rävjakt i Rävige

Jakter 2011Skapad av Calle Stolt tis, januari 25, 2011 19:31:24
Söndagens övningar var förlagda till orten med det passande namnet Rävige. Ordet ”orten” bör kanske bytas ut mot ”gårdssamlingen”, men det väsentliga är att Rävige gjorde skäl för sitt namn. Värden var Kalle Johansson med far och bröder. Bengt Andersson (mer känd som Räva-Bengt), samt undertecknad var ditresta som hundförare.

Hård skare möjliggjorde förvisso jakten, men att få upp en räv på densamma visade sig lite knepigt för hundarna, åtminstone på förmiddagen. Resultatet får väl ändå betecknas som godkänt; 4 skjutna rävar, varav två på drev och två i gryt. Att en drevräv sköts för Bengts finntik Bessy, och den andra för min Banjo, samt att de två gryträvarna sköts för Tribiani Hilda som därigenom fick sitt första godkända grytjaktprov gjorde inte saken sämre. Grattis till husse Tobias Ivarsson, och tack till domare Christoffer Jannesson som välvilligt ställde sin tid till förfogande.

Trots att jakten pågick från 8 på morgonen till kvart över fem på eftermiddagen, då Banjo drev fram till den sista räven, observerades ytterligare fyra rävar som vi inte hann få tag i, så vi ser fram emot ”favorit i repris”.

Vräkning av hyresgäst

Jakter 2011Skapad av Calle Stolt sön, januari 30, 2011 19:41:35
”Jag har en hyresgäst som inte betalar för sig”, säger Anton och syftar på fru Grimbart som förskansat sig under hans loggolv. Två gånger har han sett henne inne i ladugården, men inte kommit åt att skjuta och den honungsbetade fällan har inte gjort succé. Återstår därmed att jaga den som grävling skall jagas – med grythund! Min kusin Erik har en korthårstax som får första chansen. Lite kul med en tax som funkar i gryt! Han är ur rena drevlinjer, men tydligen har inte skärpan försvunnit helt och vi har faktiskt skjutit både räv och grävling för honom. Efter lite rotande i halmen som generationer av grävlingar isolerat sitt boende med får han kontakt. Jag lägger huvudet mot marken och kikar i ficklampskenet mellan två tvärbjälkar. Bingo! Den karakteristiska svart-vita masken syns tydligt. Dock kommer jag inte åt att skjuta eftersom taxen då och då gör utfall, vilka sker i min direkta skottlinje. Efter fem minuter har grävlingen fått nog, ger taxen ett tjuvnyp och försvinner under en bjälke.

Nu börjar en kurragömmalek mellan grävling och hund. Vi hör hur de kilar runt under golvet. Ibland får hunden kontakt, men strax därefter hör vi åter bara prassel i halmen och skrapningar mot golvbrädorna. Det är ju i alla fall bara ett brädgolv och efter begagnade av motorsåg, samt kofot har vi tagit upp två inspektionsluckor i vilka vi hoppas kunna komma till skott förr eller senare. Men taxen börjar tröttna. Hela golvet är fullt av halm och det verkar som om grävlingen inte har några direkta gångar. Men den måste vara kvar! Nåväl, att tvinga ner en hund i gryt, fast den egentligen inte känner för det är det säkraste sättet att trubba av dess grytjaktsintresse. Jag säger åt Erik att koppla taxen och går själv till bilen och plockar ut Mirra.

Kontrasten mellan taxens rastypiskt fundersamma och filosoferande arbetssätt, kontra terrierns explosivitet och kanske t.o.m. hysteriska dito är påtaglig! Som ”en oljad ål” far Mirra in och ut under golvet. Det dröjer inte länge förrän hon forcerat grävlingens gömställe bland halmen. Stridsjublet får grytjägarhjärtat att slå ett dubbelslag, samtidigt som fru Grimbart får sig en omgång efter vilken hon tar sin tillflykt till utgångsläget mellan tvärbjälkarna. Jag får fatt i terriern och deporterar henne mot sin vilja tillbaks till bilen. Grävlingen ligger lugnt kvar och på samma ställe jakten började slutar den med en smäll från grytrevolvern. Motorsågen kommer åter till användning, och grävlingen kan bärgas genom den uppsågade öppningen. Tax och terrier får båda ge den vräkta hyresgästen en rejäl omruskning som belöning för väl utfört arbete.

När man är tacksam…

 

Jakter 2011Skapad av Calle Stolt mån, februari 14, 2011 23:02:36

Helgen har bjudit på fin jakt och ett par rävar har det blivit för hundarna. T.ex. stupade Banjos 43:e räv i går. Dock med viss grytassistans från gamla Mirra. I lördags, den 12e februari, var hundarna och jag på rävjakt utanför Kungälv. Förmiddagssåten var ett ca. 100 ha stort berg omgärdat av åkermark och med E6an precis intill. I fjol sköts det 2 rävar där efter arbete av Banjo och en foxterrier som jag senare gjorde mig av med, men det är en annan historia. Förväntningarna var givetvis höga, trots det vackra, men kalla vädret. Minus 16 visade bilens termometer när kompisen Martin Blank och jag stannade bilen utanför jaktvärden Jonnys hus på morgonen.

Kallt och torrt är ärligt talat inte Banjos favoritföre, men efter en stunds väckande på slag fick han ändå en räv på benen. I fjol buktade rävarna fint i berget, men denna gång gick drevet rakt iväg och under E6an genom en viadukt. Då motorvägen omges av viltstängsel, kände jag mig inte orolig för stövaren trots att han nu var både utom hör- och pejlhåll för mig. Efter en stund meddelade Martin att drevet vänt och att hunden nu var nära vägen. Efter ytterligare någon minut ropade han åter över radion att ”det ser nästan ut som om han springer längs viltstängslet, men på fel sida…”. Jag sa åt Martin att sätta på sig spikskorna och skynda sig ner till motorvägen. Själv sprang jag också trots att jag var dubbelt så långt bort. Man hinner tänka förfärligt mycket på ett par minuter, samtidigt som man aldrig vill tro det värsta. Men det är klart, en stövare på E6an har inga kanonodds på sin sida. När jag bara hade ett par hundra meter kvar hörde jag så en andfådd Martin som till slut fått tag i Banjo. Han hade mycket riktigt korsat motorvägen innanför viltstängslet och letade frustrerat efter rävens utgång genom detsamma. Trots att han ville driva vidare där Martin kopplat beslöt vi att byta område. Sensmoralen lyder: Garmin Astro är en livförsäkring för hunden!

Eftermiddagens jaktområde låg uppåt Svartedalen. Här var det mer skogsbyggd med ganska kuperad terräng. Härligt för ett rävdrev! Jag gick med Banjo från söder och Martin skulle släppa sin unga Schillertik Isa från norr. De fick en smakstart då de redan från bilen observerade en räv som låg och solade sig. Den var snart på benen och Isa jobbade på bra tills räven valde att gå nedför en mycket brant sluttning. drevet hade nu varat i en knapp timma och tikens orutin kanske tog ut sin rätt. Hon kom tyvärr ordentligt på efterkälken, men räven tog fel väg! Banjo som låg ute på sök råkade korsa dess löpa och då räcker det inte med att skutta utför branterna för att bli av med förföljaren.

Efter att ha gått ur hörhåll ett par kilometer bort, vände drevet tillbaka och slog en bukt i området där vi passade. Johan, som även var med förra helgen, såg mickel på ett hundratal meter. P.g.a. det försprång han haft från början låg han emellertid hela tjugo minuter före hunden. Drevet gick ytterligare en rejäl bukt och passerade vid 16-tiden passlinjen ännu en gång. Ursäkterna lät: ”han var på för långt håll” och ”jag såg den aldrig, men han måste varit 30 meter bakom ryggen”.

För tredje gången drog Mickel västerut ur hörhåll. På GPS-pejlen såg jag att drevet, när det återvänt tidigare, två gånger passerat samma plats mitt i en mosse en halv kilometer norrut. Om det kom tillbaka en tredje gång, borde det gå där igen. Jag begav mig dit, men hörde inget. Över radion meddelade kompisarna att hunden fortfarande drev ett par kilometer från mig. Klockan blev fem, och kvart över fem, men då sa Johan över radion att det vänt och var på väg mot mitt håll. Strax tonade ljudet av hundskall in och pulsen ökade i takt med mörkret som börjat lägga sig. Bössan osäkrades, pekfingret vilade på avtryckaren och blicken svepte flackande över den lilla bit mark jag kunde se mellan smågranarna. Jag visste ju inte hur långt före hunden räven låg, men insåg att nu var sista chansen att lyckas innan det blev beckmörkt. Plötsligt skymtar jag en skugga mellan granarna, samtidigt som jag hör det mjuka frasandet av rävtassar mot snön. Den är bara 25-30 meter bort och kommer i trav, men jag rör mig inte. Förväntar mig att han skall passera en lucka jag sett ut, men han har vinklat och kommer rakt emot mig. Nu finns ingen anledning att vänta längre, bössan glider till axeln och mickels kastmanöver hjälper inte på de 7-8 meter långa (eller korta) skotthållet.

Banjo som bara är någon minut efter nu, driver fram och ger räven en ordentlig omruskning innan vi går tillbaks till resten av jaktsällskapet för samling. Klockan visar 17:40 och det är nästan helt mörkt. Banjo har drivit i två och en halv timme och det slår mig hur nära ögat det var att dagen kunde ha slutat betydligt tidigare och i en helt annan sinnesstämning. Skillnaden mellan katastrof och succé kan vara hårfin. Den räven är nog en av de hittills skjutna jag värderar högst.

Tribiani Hilda på grävlingparty

Jakter 2011Skapad av Calle Stolt mån, februari 14, 2011 19:54:09

En något exalterad Tobias ringde igår och frågade om jag ville höra en ”rolig jakthistoria”. Självklart ville jag det och fick lyssna till en smått otrolig berättelde om hur Tribiani Hilda släpptes i ett gryt där man trodde en räv låg inne. Någon Mickel fanns inte där, men väl 4 (fyra!) grävlingar som gick ut! ”Tea” som hunden kallas hade gått ner och haft ganska rejäl kontakt och strax for grävlingarna ut en efter en. Nåja, de två sista kom nästan samtidigt varför den ena klarade sig med blotta förskräckelsen. Tre stycken han de i alla fall skjuta.

OK, visst händer det rätt så ofta att fyra, eller ibland fler, vuxna grävlingar ligger i samma gryt, men inte vid den här tiden på året. Att samtliga dessutom lämnar grytet och kan skjutas utan begagnande av spett och spade hör knapast till vanligheterna heller. Grytet var inte särskilt stort, så kanske hade de kommit dit nyss under sina vårliga rekognoseringspromenader efter avslutad vintersömn?



Ny hund på kenneln!

För knappt en vecka sedan hämtade jag/Calle en vorstehvalp (korthår) hos Sten Rönnerling. Stenbitens A Carmenzita, som den lilla heter, har Riksprovsvinnaren 2009 Zindyrella som mor och den tungt meriterade danske hanen Odin som far. Hittills är hon en trevlig och kavat bekantskap. Ska bli spännande att följa hennes utveckling!

Gamekeeper’s Vito Corleone

Det har i dagarna kommit till vår kännedom att G’s Vito Corleone är bärare av dubbla anlag för primär linsluxation (PLL). Vi tycker givetvis det är tråkigt och tragiskt för alla inblandade parter. Vi på kennel Gamekeeper’s ser mycket allvarligt på detta och plockar självklart bort honom från listan över intressanta täckhundar. Sedan DNA-testerna infördes 2010, garanterar vi på kennel Gamekeeper’s att endast göra parningar där avkomman inte riskerar att drabbas av PLL.

I detta sammanhang kan det vara värt att poängtera att avkommor efter G’s Vito Corleone och en icke-anlagsbärande tik aldrig kan drabbas av PLL. En sådan avkomma är även godkänd för avel om den paras med icke-anlagsbärande individ.

Tveka inte att kontakta oss om ni har frågor!