Monthly Archives: februari 2014

En förmiddags rävjakt

Först som sist vill jag tacka för den enorma respons jag fått på föregående inlägg! Mirra tar igen sig i köksvärmen efter gårdagens bravader, men Banjo fick göra tjänst vid rävjakt på Susegården i förmiddags. Drev nr 1 avslutades av husse. Det var en ganska stor hanräv som kom fint i pass genom en gles gallringsskog. Knall och fall! Jag passade på att filma när Banjo kom fram och gav den sin sedvanliga omruskning. Han är lite lustig med att han tystnar och tittar efter den döda räven när han ser mig på drevlöpan efter ett skott. ”Var ligger den?”, tycks han mena.
Drev nummer två gick tyvärr in i ett gryt av ännu besvärligare karaktär än platsen för gårdagens bravader. Den räven fick således inte stifta bekantskap med någon jaktterrier! Nu sitter jag i bilen med Kenth Elving som resesällskap på väg till Tierp för parning mellan G’s Chill Out och G’s Jarlabanke.

20140228-201247.jpg

”Hunden skall ut!” – reflektion efter en besvärlig grytjakt

Igår körde Banjo in en räv i halländska Idala. Drevet hade gått stora bukter ”i timmavis” och var stundtals så långt bort som sju kilometer från upptagsplatsen. Det vände emellertid åter och slutade alltså i ett klippgryt. Det är ju alltid vanskligt med sådana gryt, men det såg hanterbart ut, varför vi gick dit med gamla Mirra. Jag skulle just plocka undan kläderna jag lagt för ingångarna när Gunnar ropar ”jag tappade henne!”. Mirra kom således springande och for ner i grytet med kopplet på innan jag fick fatt i henne. Förbannat!
Nåväl, det var inte mycket annat att göra än ställa sig på pass och hoppas på det bästa. Mellan klippblocken hörde vi tydligt att hon fick kontakt med räven. Efter en stund låg det fast och ett par timmar senare tystnade Mirra. Jag vet av erfarenhet att detta betyder att jakten är över och hoppades hon skulle komma upp. När jag efter en stund visslade på henne fick jag några gnällanden och frustrerade skall till svar. Hon satt fast!
Det började skymma och jag for hem efter lampor och bättre grävutrustning. Tobias hängde med och tillsammans spettade vi oss ner en halvmeter och hörde Mirra tydligt. Vid midnatt gav vi upp och lade ut jackor med förhoppning om att hon skulle lyckas ta sig ut själv under natten.
Väl hemma hade jag trots tröttheten svårt att somna. Jag har aldrig lämnat en hund i skogen eller gryt tidigare. Mirra har ju varit nere i hundratals gryt och har alltid lyckats ta sig upp. Tidigt imorse återvände jag till grytet. Besviket konstaterade jag att hon inte låg på min jacka, och provade inkallning medels bössknall. Mirra som i vanliga fall blir som tokig när hon hör en smäll svarade med tystnad. Var hon död? Jag kallade på henne och fick några gnällanden till svar. Så hon levde iallafall! Jag insåg att de klippblock som låg mellan mig och min första, käraste och trognaste jakthund inte skulle gå att rubba med handkraft. Återstod att ringa Torbjörn Stensson och fråga om han kunde komma med grävmaskin. Det tog inte en halvtimma innan Torbjörn kom ut och inspekterade vägen till grytet (som låg 350 meter inne i skogen från närmaste grusväg), samt möjligheterna att gripa sig verket an med maskin. ”Jo, det kan nog gå”, trodde han och timman senare var grävmaskinen på plats. Gunnar och Bernt anslöt med motorsåg och hjälpte till att röja väg för Torbjörn som larvade upp till grytet.
Gigantiska stenblock plockades undan som pusselbitar och till slut var vi framme vid det block under vilket vi hoppades Mirra skulle ligga. Vi fortsatte för hand och stärktes av hennes allt intensivare pipande. Jag fick bort en stor flat sten, lyste in med lampan och där var hon! I skenet skymtade jag svart smutsig päls. Jag vidgade snabbt hålet, sträckte mig in och lyckades bärga Mirra genom att lirka ut henne med ett stadigt grepp om svansen. Ganska prick ett dygn efter det att hon gick ner i grytet kunde jag än en gång lyfta upp min lilla kämpe. Glädjen och lättnaden var total hos samtliga närvarande.
Med Mirra under armen på väg ner till bilen susade tankarna genom huvudet; någon okunnig och omdömeslös människa sa en gång till mig att ”Ni jägare ser hunden som ett verktyg och bryr er inte så mycket om den förolyckas. Man har ingen nära relation till en jakthund och … det är bara att skjuta den och skaffa en ny…”. Hade vederbörande sett mig när jag satt ensam i skogen och väntade på Torbjörn imorse hade han förmodligen tyckt jag var en vek man. Tårar på kinderna och allt. Jag skäms inte över det!
En riktig jägare högaktar sina hundar och som Bernt sa; ”Hunden skall ut, kosta vad det kosta vill!”. För det är ju så, vad vore vi utan våra hundar? Bössebärare! Jag har många hundar och somliga kanske tycker jag är för hård eller krävande mot dem. Andra kan inte förstå att man kan skjuta sin egen hund, även om den är gammal med krämpor och för en tynande tillvaro. De förstår inte den nära samhörighet och ömsesidiga respekt som krävs mellan jägare och hund för att jakten skall bli lyckad. För mig är det självklart att besvara åratal av lojalitet och trogen tjänst med att själv sända hunden till ”de sälla jaktmarkerna”. När den dagen kommer för Mirra (för det gör den nog snart), så skall hon veta att husse inte kommer svikta. Jag skall själv ta bössan på axeln och säga henne ”Nu går vi till skogen”, för att återvända hem ensam. Detta innebär inte att man inte hyser känslor för sina hundar, tvärtom! Tills den dag då hon inte längre orkar jaga förtjänar Mirra, och alla mina andra hundar, så bra omvårdnad jag kan frambringa, och inga vedermödor skall sparas så länge det finns en chans att få med dem levande från skogen. De är inga ”förbrukningsvaror” även om man är medveten om att varje jakt kan bli deras sista!
På bilderna; grävarlaget och grävmaskinist Stensson med bärgad terrier.

20140227-202427.jpg

20140227-202445.jpg

Finessen med vårträning

Sydliga vindar, strålande sol och 10 grader varmt gjorde det lätt att kvalitetsträna fågelhundarna idag. När husses humör är på topp (vilket det blir i sådant väder) smittar det av sig på hundarna och träningen blir positiv och resultatgivande. De flesta av er har förhoppningsvis redan anammat finessen med vårträning av stående fågelhundar på fält, men jag vill ändå uppmana mina valpköpare och övriga att ta er tid att möta våren på åkrar och ängar tillsammans med era hundar!
På hösten jagar jag och då blir det ofta lite si och så med dressyren. Jag är övertygad om att vissa moment som fågelbehandling, stadga och reviering tränas in bäst under korta träningspass på våren. Då är iallafall jag bättre på att ge unghunden tid att smälta upplevelserna och inlärningen går snabbare. Om man dessutom skött om sina marker finns det (i synnerhet efter denna milda vinter) förhoppningsvis lite parhöns och fasaner kvar. Speciellt parhönsen är perfekta träningsobjekt om man inte stör dem mer än någon gång i veckan. Ett alternativ är att spara rapphöns i voljär över vintern och släppa ut dessa nu för att låta dem para ut i det fria. Tvärtom vad många pessimister menar, upplever jag att sådana par inte sällan lyckas häcka och dra fram några kycklingar.
Dagens varma väder hade t.o.m lockat fram en fjärilslarv som korsade grusvägen hemma. Ett vårtecken lika säkert som parhöns. Man måste ta sig tid att njuta av naturen!

20140224-203816.jpg

20140224-203830.jpg

En på drev, en i gryt; 119 & 120 för Banjo

Banjo väckte oss i jaktstugan imorse med vänskapligt ”snack” på hans speciella sätt. Han var lika laddad som vi för jaktdag nummer två på förstklassiga sörmländska marker. Jag hann knappt stryka kopplet av honom innan han kom på slag. Tio minuters väckskallande senare var räv nr 1 på benen och buktade upp mot E4an. Jag tog pass på en liten bergknabbe och hörde drevet tona in. Räven kom längs en grusväg och stöp i skottet från Sauer & Sohnen. Banjo låg endast tiotalet sekunder efter och fick mycket beröm av nöjd husse.
Vi släppte om och Banjo började strax väcka igen. En kvart senare kom upptaget, men räv nr 2 gick i gryt omedelbart, varför Tira hämtades. Hon gjorde som vanligt ett förstklassigt sprängararbete och undertecknad stoppade rävtikens sorti med en Gyttorp. Därmed var Banjos 120e räv ett faktum och jag konstaterar lyckligt att han är rätt duktig på att ta upp räv, även på marker där det kryllar av mufflon, kronvilt m.m. Tack till jaktvärden Janne Åkander och övriga för trevlig tillställning! Nedan är några bilder från dagens jakt, samt helgens totalresultat för Christan, mig och hundarna. Det är effektivt med stövare och terriers!

20140223-150239.jpg

20140223-150247.jpg

20140223-150256.jpg

20140223-150305.jpg

En riktigt bra jaktdag i Sörmland

Tidig morgon, dubbel dag” brukar min gode vän Håkan Pohlstrand säga. Då det var han som ordnat dagens jakt utanför Nyköping kändes det därför naturligt att stiga upp klockan 03.00 och hoppa in i bilen med Christian K och diverse hundar som resesällskap. Ett glatt jaktlag, vackert vårväder och fantastiska marker med stora mängder klövvilt, bl.a massor av frilevande mufflon, blev en fin inramning till jakten. Att Banjo dessutom skötte sig utmärkt (i vanlig ordning) och levererade två upptag och bra drev på räv före lunch gjorde inte saken sämre. Båda dreven slutade i gryt, varför Ella (Hivlingens Quilla) fick göra tjänst efter korvgrillningen. Räv nr 1 lämnade grytet utan nämnvärd kontakt med hunden, bommades av Christian, undertecknad och ytterligare en passkytt. Därefter drog den av förklarliga skäl på långskjuts och kunde slutligen skjutas i ett nytt gryt med hjälp av den alltid tjänstvilliga foxterriern Tira.
Även räv nr 2 fick stifta närmare bekantskap med Ella, som jobbade riktigt bra. Efter tjugo minuter valde den att lämna grytet och Christian gjorde inga misstag med hagelbössan. Det blev således Ellas första gryträv! Jag är mycket nöjd med mitt lila nyförvärv! I synnerhet med tanke på att hon bara varit i gryt en gång tidigare (på en skabbräv som vägrade lämna och som avlivades efter grävarbete). Hon har inte ens varit i något provgryt. En naturbegåvning så som en bra TJT skall vara!

20140222-232125.jpg

20140222-232416.jpg

Banjo driver och Ragge spränger

Med Johan Olofsson som jaktvärd brukar det bli resultat och idag var inget undantag. Banjo släpptes på åtel, väckte i en halvtimma och reste räven. Denna gick emellertid i gryt ganska snart och Tobias tillkallades med sin TJT, Häxjaktens GA Ragge, för att starta denne på grytjaktprov. Ragge gjorde ett mycket bra och resolut sprängararbete och efter en stund hade Johan tömt sin Husqvarna kaliber 16 efter två rävar som lämnat grytet. Den andra av dessa låg död på plats och ruskades om av en nöjd terrier. Den första räven som lämnade grytet gick vidare, varför Banjo hämtades. En stund senare var han ikapp den och avslutade jakten på egen hand just innan räven skulle slinka ner i ett nytt gryt. Grattis Tobias med Ragge till avklarat grytjaktprov (vet ej prisvalören ännu)!

20140216-171319.jpg

20140216-171328.jpg

20140216-171336.jpg

Rävapport för Maji

Maji har visserligen bekantat sig med skjutna rävar förr, men aldrig sedan jag apportdresserade henne. Dagens drevräv fick därför utgöra hennes första rävapport. Till min stora belåtenhet tog hon omedelbart ett resolut grepp, bar den drygt 8 kg tunga hanräven till mig och lämnade av i hand. Duktig tös!

20140215-213148.jpg

Räv nr. 114 för Banjo

Jaktdagen påbörjades i ett föga inspirerande väder, bestående av hård vind och blötsnö. Banjo var i alla fall riktigt laddad och drog iväg som en pointer när jag strök kopplet. Efter fem minuter började han väcka på slag och en timme senare var räven på benen. Drevet buktade stort, ca. fyra km mellan ytterkanterna, men trots att räven gick i den oländigaste klippterräng som fanns att tillgå, dunkade Banjos drevskall taktfast i drygt tre timmar. Då gjorde räven misstaget att gå över en väg i samma löpa som tidigare. Denna gången stod emellertid Per Andersson i vägen och avslutade jakten. Banjo som inte låg många hundra meter efter, gav räven en rejäl omruskning.

20140215-152053.jpg

Om man tränar på det svåraste…

… blir det vanliga enkelt?! Dagens jakt på en ö i Kattegatt resulterade visserligen inte i skott, men det faktum att Foxy fick upp räv och jobbade på mycket ihärdigt bådar gott. Jag är nöjd med att jag lämnade Banjo hemma och gav henne chansen och tiden som behövs för att en stövare skall utveckla rutin. Drevet gick förvisso inte särskilt bra, men att hon envetet arbetade sig fram på löpan över klippor, stränder och genom enbuskage på den saltstänkta ön gjorde husse glad.

20140214-155820.jpg