Monthly Archives: juni 2014

Epilepsi hos TJT

Då sjukdomstillståndet epilepsi är aktuellt ämne för diskussion i TJTK, känner vi, Kenth Elving och undertecknad, att det är hög tid att ta bladet från munnen och redogöra för egna erfarenheter, kunskaper och tankar kring ämnet. Vi upplever en enorm positiv förbättring i diskussionsklimatet inom klubben och hoppas att detta inlägg skall mottas som ett bevis på öppenhet och dialog. Att våga tala om både fel och förtjänster hos våra hundar är bästa vägen framåt för tysk jaktterrier i Sverige.

Av de knappt 500 tyska jaktterriers som har/haft kennelprefixet Gamekeeper’s (förkortat G’s) känner vi till fyra fall, mindre än 1%, av epilepsi; G’s Mirra Tikkadotter född 2002, G’s EK Kalle född 2001, G’s Runa född 2008, samt en valp född 2011 (avlivad före åtta veckors ålder och aldrig registrerad) e. G’s Brandon, u. G’s Grace Kelly. Utöver dessa har vi hört obekräftat rykte om att G’s Neo Xilloson född 2002 skulle haft, eller lämnat avkomma med epilepsi.

Jag är själv i högsta grad är medveten om vilken fruktansvärd upplevelse det är att se sin hund drabbas av ett epileptiskt anfall. Min första tjt, G’s Mirra Tikkadotter drabbades av sitt första epileptiska anfall vid sex års ålder. Detta skedde under jakt (på drev) och åtföljdes av allt fler anfall, vilka även uppkom efter jakterna under vila. Samma dag som jag beslutat att avliva henne, fick jag rådet av en god vän att prova medicinering. En veterinär skrev ut preparatet Fenemal, av vilket hon fått en tablett morgon och kväll sedan dess. Hon är nu drygt tolv år gammal och har jagat intensivt fram tills gångna säsong med gott resultat, utan ytterligare anfall. Hon är fortfarande pigg och ”full i fan”, precis som i unga år. På bilden nedan ses hon med en av senaste säsongens gryträvar.

Problemet med epilepsi är att det är ett symptom/tillstånd som kan ha flera orsaker, där ärftlighet endast är en komponent. Skador, eller överansträngning vid t.ex. förlossning eller jakt uppges som en viktig orsak och det är inte svårt att föreställa sig hur en hårt jagande tjt kan ådra sig dylika. Vi har genom åren varit i kontakt med såväl veterinär- som humanmedicinsk expertis på området, samt med den framlidne genetikern, Per-Erik Sundgren. Sammanfattningsvis kan man säga att de råd vi fått har varit att inte upprepa kombinationer som producerat avkomma med epilepsi. Detta ter ju sig självklart! Vidare skall man vara försiktig med att linjeavla på individer som lämnat avkomma med epilepsi. De flesta menar också att hundar som uppvisar symptomet sent i livet troligtvis inte har en ärftlig variant av epilepsi. De hundar från kenneln som drabbats av symptom har inte använts i avel efter insjuknandet.

Finns det då någon ärftlig faktor bakom de ”Gamekeeper’s-tyskar” som uppvisat symptomet epilepsi? Det hade varit bekvämt att kunna svara nej på den frågan, men jag kan i ärlighetens namn inte göra det. Granskar man stamtavlorna på de hundar som nämns ovan, ser man att G’s Mirra Tikkadotter och G’s EK Kalle är halvsyskon genom modern Nyckelvattnets Katinka. Genom nämnda hundar återfinns hon också bakom den avlivade valpen, varför jag med fog kan anta att hon nedärvt anlag som åtminstone gör vissa avkommor predisponerade för epilepsi. Om man vidare tittar på stamtavlorna för G’s Runa och G’s Neo Xilloson, samt den avlivade valpen är Xillo von den Recknitzwiesen den gemensamma nämnaren, varför man kan anta samma förhållande med honom.

Skall man då sky Xillo och Katinka ”som pesten” när de dyker upp i stamtavlorna för t.ex. en valp eller täckhund? Mitt absoluta och övertygade svar på den frågan är nej! Nämnda hundar har sammanlagt 80 avkommor (Xillo 64 och Katinka 16) och ett enormt antal barnbarn och barnbarnsbarn. Framförallt Xillo återfinns därmed i majoriteten av svenska tjt’s stamtavlor. Bland dessa kan det givetvis förekomma någon drabbad individ utom vår kännedom, men andelen drabbade individer, t.ex. 3% för Xillo, måste ändå anses som mycket ringa. Dessutom är det ställt utom all tvivel att de båda varit enormt goda nedärvare av jaktegenskaper, stabilt lynne och god exteriör. Vidare skall poängteras att av G’s EK Kalles 74 avkommor och deras ättlingar, känner vi inte till ett enda fall av epilepsi.

Man kan bara utgå från det man vet och vara väl medveten om att omfattningen av sådana här problem är höljd i dunkel av ett stort mörkertal. Det finns troligtvis fler tyskar från både kennel Gamekeeper’s och övriga uppfödare som någon gång drabbats av epilepsi. Vi är tämligen säkra på minst ett par fall av epilepsi hos tjt’s från andra uppfödare, men detta får de själva redogöra för. I vissa fall uppkommer epilepsin p.g.a. förvärvade skador, i andra finns det bakomliggande ärftliga komponenter. Tyvärr är arvsgången betydligt mer komplex än för t.ex. PLL, varför man inte på ett enkelt sätt kan kartlägga de gener som påverkar sjukdomen. Att det är en djävulsk åkomma vet jag själv bättre än de flesta, men vill ändå mana till sans och eftertanke i strävan efter att eliminera densamma. Självklart skall vi inte avla på sjuka hundar, men vi får samtidigt inte exkludera goda jaktliga nedärvare ur aveln på vaga grunder. Hundavel är en komplex konst, där man skall se till förtjänsterna och inte leta fel, men samtidigt inte vara blåögd och strunta i det uppenbara. Per-Erik Sundgren sade att ”epilepsi är en åkomma att undvika, inte jaga” i och med det att man har för lite kunskap om dess arvsgång och orsaker. Förhoppningsvis kan framtida forskning sprida ljus över situationen och möjliggöra mer effektiva verktyg. Tills dess kvarstår sunt förnuft, öppenhet, ärlighet och dialog!
Texten är skickad till TJTKs styrelse för kännedom

20140626-221659.jpg

Tankar i valpleveranstider

Vad är målet som hägrar när man hämtar sin 8 veckor gamla valp hos uppfödaren? När jag skaffade mina första hundar (vilket inte är särskilt länge sedan) gjorde jag det med jakt i sikte. Gamekeeper’s Mirra Tikkadotter, Jägarhults Banjo, Stenbitens Epson, samtliga införskaffades utan en tanke på jaktprov, eller avel. Det enda som hägrade var rävar i gryt och på drev, samt fasaner i betfält och ripor i videsnår. Dressyr och injagning gick hand i hand och självklart var bössan med! När sedan rackorna visade sig leverera och vännernas uppmaningar att starta dem på jaktprov blev allt mer enträgna, föll jag till föga. Därefter har det som bekant blivit några prov med diverse raser, och jämsides med detta ett stort intresse för avel och uppfödning, drivet av nyfikenheten på vad det kan komma ur planerade kombinationer av blodslinjer. Att jaktprovsdeltagandet intensifierats för undertecknad är naturligt, då proven trots allt är den enda officiella metoden att bedöma och jämföra våra jakthundar. Och någonstans här känner jag att jag är snubblande nära att gå vilse, eller förspringa mig! För vad händer när ambitioner och förhoppningar på avelsresultat tar en allt större plats i ens agenda? Kan det vara så att man glömmer bort jakten en smula? Att injagningen i samspel med den unga hunden till stora delar ersätts av dressyr och träning, med premier från vädjobanorna som främsta bevis på framgång? Pokaler, jaktchampionat, avelsgodkännande; meriter som placerar oss och våra hundar i konkreta kategorier. Viktiga och värdefulla ur flera perspektiv, men när allt kommer omkring är en drevräv, eller ripdubblé efter perfekt hundarbete den värdefullaste meriten av alla.
Missförstå mig gärna, men på rätt sätt! Självklart skall man dressera sin hund, men gör det för jaktens skull! Fungerar den klanderfritt i skogen, på fjället, eller fälten när man har bössa i nävarna, så gör den det på ett jaktprov. Detta gäller i grund och botten samtliga raser som jag arbetar med.
Jag har lovat mig själv att njuta av hösten med lovande unghundar för jaktens skull. Fungerar de som de skall där, är chansen stor att vi dyker upp på ett jaktprov, eller två, men det är fortfarande rävarna på väggen, eller fåglarna i slingorna som räknas;-)

20140620-011134.jpg

En 100-årig sanning som står sig!

Dagens visdomsord kommer från ”måste-boken” för en pointer- och stövarjägare; ”På Dianas vägar” av den Finske pointermannen Bertel Gripenberg, ägare till bl.a Black Arrow som återfinns i snart sagt alla skandinaviska pointrars stamtavlor.

”Det är för övrigt en stor njutning att jaga med en hund, som är så het och vild, att han synes vara ur hand, men som i själva verket ändå är under kontroll – en hund som man just jämt behärskar och inte ett ögonblick kan försumma. En spak hönshund, en långsam stövare och en lat häst, de tre kunna ta varandra i hand, de ha intet sportvärde.”

Nu längtar man till hösten!

20140608-131337.jpg