Monthly Archives: januari 2015

Slyngeljakt!

Som avslutning på klövviltjakten 14/15 hölls säsongens slyngeljakt på Toppeladugård idag. Den höga stämningen på en sådan begivenhet skapar en alldeles speciell atmosfär.
Efter dagen kan Tobias och jag ännu en gång konstatera att våra, i viltfattiga västergötland injagade TJT’s kanske är lite för ihärdiga när hjort och gris ligger i snart sagt varje buske. Jagade gjorde de i alla fall med råge. Bl.a. fick Bertil Mårtensson skjuta en dovdubblé för Diana. Att Tobias och jag fick avsluta jaktdagen med att fånga in drivande jaktterriers ett par kilometer ur såten kan vi lämna därhän…
Stort tack alla inblandade, inga nämnda inga glömda, för en trevlig säsong och fin avslutning!

2015/01/img_0765.jpg

2015/01/img_0762.jpg

Medaljens baksida

En TJT av bästa märke skall besitta rejäla mått av viltskärpa, dådkraft/mod och jaktlust. Dessa egenskaper garanterar att hunden presterar under tuffa förhållanden och får fart på vildsvin, som kanske inte alltid är så pigga på att lämna täta planteringar el. dyl. Det vore naivt att tro en sådan hund förblir oskadad om man jagar ofta och mycket med den på gristäta marker. Detta faktum tror jag det är viktigt att presumtiva valpköpare förstår den fulla vidden av. Att ens familjemedlem och jaktkamrat oundvikligen utsätter sig för risker under jakt, samt vad detta innebär i praktiken, kan kanske bli ett bryskt uppvaknande ur ”grisjaktsdrömmen” för somliga.

Glad passkytt med fin galt.

Glad passkytt med fin galt.

Idag tog Ella (Hivlingen’s Quilla) upp en ensam vuxen gris, som av allt att döma inte ville gå loss självmant. Att hon trots det ”fick loss” den, samt därefter jagade den med tät kontakt i trekvart, resulterade i en ful skada under hakan. Ett par tänder fattigare blev hon också… Lyckligtvis blev det inga allvarligare skador, men veterinärbesök och ett par veckors konvalescens är att vänta.

En otrevlig vildsvinsskada på Hivlingen's Quilla, som ingen skyddsväst hjälper mot.

En otrevlig vildsvinsskada på Hivlingen’s Quilla, som ingen skyddsväst hjälper mot.

Med sunt förnuft och omtanke om såväl hund som villebråd kan man som jägare undvika många skador. T.ex. skall man enligt min mening i största möjliga utsträckning undvika att flera skarpa hundar jagar samma gris. Det är helt säkert så att många av de skador våra hundar ådrar sig uppkommer när de känner konkurrens/stöd av en annan hund och blir övermodiga. Samtidigt är detta lättare sagt än gjort när det vimlar av gris i en såt och den ena hundens djur springer i famnen på en hund som kanske ligger ute på sök. Dessutom kan man ju använda sig av skyddsväst, men denna skyddar som synes ovan inte mot alla upptänkliga skador. Å andra sidan skyddar den ju merparten av de vitala organen och buken. Hade inte Mikael Ströms Urmel vom Goldacker haft väst idag hade galten han jagade säkerligen åsamkat mer skador på ”Herman” än en reva i örat, gommen och en trasig väst.

Västen räddade troligtvis "Herman" från otrevliga skador på buk och bröstkorg.

Västen räddade troligtvis ”Herman” från otrevliga skador på buk och bröstkorg.

Teamwork!

Om man skall ha någon framgång med de varska och löpvilliga fasantupparna i januari månad duger det inte att springa runt som en gapande och visslande pajas! Att jag glömde visselpipan hemma gjorde således inte mycket och Epson vet ju ändå hur husse vill att jakten skall gå till. Efter en fin situation på två hönor, fann han en tupp i ett tätt buskage. Jag placerade mig där jag trodde chansen till skott var störst och lät honom resa. Upp kom en tupp, som trots det täta grenverket inte lyckades undkomma US-6orna. Apport och beröm till Epson!
Emil, han med den duktiga Vizlan jag nämnt tidigare, och jag konstaterade att det är så jakt över stående fågelhund skall bedrivas; inget tjafs, inget tittande på klockan så att hunden inte går för länge, inget ”hundsporteri”, utan jakt i sin renaste form där gemensam erfarenhet hos husse (eller matte) och hund bidrar till att optimera chanserna till fågel i säcken! Visst är det viktigt att träna och värdefullt ur flera aspekter att starta sin hund på jaktprov. Detta till trots är det i ögonblicken av ömsesidigt samförstånd med mina hundar i jaktens hetta, som jag till fullo inser varför jag älskar jaktformen och hundarna för densamma!

2015/01/img_0692.jpg

En heldag i Sörmland med Ella

Klockan ringde 0315, men omedveten om att ha stängt av den somnade jag om och vaknade med ett ryck 0355. Sju minuter senare satt jag i bilen med studsare, en näve patroner och Hivlingen’s Quilla, Ella, i bagaget. Kl 8.00 var jag således i tid till samlingen på markerna utanför Nyköping.
Fantastisk terräng med goda stammar av samtliga i Sverige förekommande klövviltarter, samt trevliga jaktdeltagare lovade gott. Ella, som haft några veckors konvalescens efter en batalj med en gryträv, var extra laddad och startade dagen med ett 90 minuters drev på en ensam större gris, vilken sågs av några passkyttar som tyvärr inte kom åt att skjuta. Till lunch hade det iallafall blivit både vildsvin, mufflon och rådjur skjutna. I sista såten fick jag ett fint läge på en dovkalv, vilken förpassades till de sälla jaktmarkerna med 30-06an. Ella drev hjortar kors och tvärs och två hindar blev påskjutna på olika håll. När mörkret börjat sänka sig hade jag lyckats fånga in min lilla jaktidiot till TJT och påbörjade eftersök på hind nr. 1. Efter ca 400 meters spårning i lina beslöt jag att släppa Ella. 10 minuter senare hade hon kommit ikapp hinden och höll den resolut tills husse kunde avfånga.
Vi spårade därefter hind nr. 2 tills dess spår gick ihop med den hind vi tidigare avfångat. I samma veva tog batterierna i pejlen slut, vilket lämnade många frågor obesvarade; hade Ella bytt djur, eller gick båda löporna åt samma håll? Blott 50 meter från platsen där den första hinden låg fann vi så en hjortlöpa med blod i, men utan hundspår. Jag fortsatte därmed spåra med Ella i band och efter ytterligare några hundra meter upptäckte jag hinden som tagit lega under en gran. Håkan, som följt med som skytt, kunde därmed enkelt avsluta eftersöket med studsaren.
Att ha tillgång till en hund, som trots många mil i skogen under dagens jakt, massor av korsande färskare löpor från oskadda villebråd, envist följer det påskjutna djurets löpa tills detta är funnet och avfångat är ovärderligt!

2015/01/img_0638.jpg

2015/01/img_0643.jpg

Jaktmaskinen Stenbitens Epson

Den sista tidens fasanjakter har genomförts tillsammans med Epson. Visst har unghundarna fått gå några vändor också, men skall det skjutas fågel har jag helt enkelt ingen hund som är mer effektiv än gamle Eppe. Dessutom är ju både Donna och Nora dräktiga, så de är temporärt avställda från jakt, och för Stella börjar åldern ta ut sin rätt.
Med en fantastisk uthållighet och påpasslighet inför fågel har Eppe skapat många skottchanser de senaste dagarna. Att hönor är fredade är självklart, men lyckan över att komma till avslut på en varsk tupp efter långa löparbeten från både husse och hund blir än större när man lyft på hatten åt ett dussin hönor.

2015/01/img_0635.jpg

En eftermiddags fasanjakt med Pointer och Vizla

Efter en synnerligen produktiv förmiddag på jobbet igår, ansåg jag mig värd att ta helg redan vid lunchtid. Detta firades på bästa sätt tillsammans med Emil och hans Vizla, samt Epson såklart! På Emils fantastiska jaktmarker utanför Varberg hittade hundarna vilda fasaner med jämna mellanrum. Det blev således jakt till skymningen och någon tupp i ryggfickan. Dessutom var det första gången jag hade nöjet att jaga över en Vizla; ett trevligt sällskap på jaktstigen!

2015/01/img_0629.jpg

Fasantuppar i snöfallet

Den senaste tidens jakter har karaktäriserats av begreppet ”stolpe ut”. Glädjande har emellertid varit att Foxy gjort några riktigt bra arbeten på räv, dock utan att Mickel hamnat på ladugårdsväggen…
Epson, som fått stå på laddning de senaste veckorna, behövde få röra på sig och husse kände ett obändigt jaktbehov. Därmed fick en halvtimmes jakt runda av arbetsdagen. Epson skötte otaliga fasaner på ett utmärkt sätt. En handfull av dessa exponerade sig för säkra skott och hamnade således i viltväskan. Hur privilegierad känner man sig inte när man får fälla vackra vintertuppar i lätt snöfall för en duktig pointer?! Måtte den stunden bli avstamp för en lyckad säsongsavslutning!

2015/01/img_0617.jpg

Slutspurt på klövviltjakten

I friskt fläktande skånskt vinterväder gick ännu en drevjakt på Toppeladugård av stapeln. Den trevliga stämningen och goda organisationen bidrog till en effektiv jakt. Mina Chilli och Diana, samt Tobias båda hundar, Ragge och Hilda, var tyskarna bland övriga hundar i hundförararsenalen. Bra hundarbeten belönades dessutom med säkert skytte av passkyttarna! Nästa gång blir det slyngeljakt;-)

2015/01/img_0552.jpg

Banjo och Diana – en effektiv kombination!

Dagens jakt i Ryaberg med Carina, Louise och Mattias som värdar, började lovande. Både Foxy och Banjo kom på slag, men trots att de släpptes halvannan kilometer från varandra visade det sig att Banjo väckte fram till den plats där dotterns slagarbete började. Han kopplades därför för att ge henne chansen att resa räven. Hon hade då jobbat sig iväg närmare en kilometer. Dessvärre fick hon aldrig upp den räven och vid lunchtid släpptes de båda på nytt i ett annat markavsnitt. Foxy fick inte upp, men Banjo släpptes på ett slag från igår kväll. En timma senare var räven på benen och buktade fint. Banjo drev i 3,5 timma, varefter räven gick in i ett stenröse i åkermark. Klockan var 16 och mörkret hade börjat sänka sig, men då rävjakt skall bedrivas med mottot ”seger till varje pris” och dygderna ihärdighet och nit som ledstjärnor, släpptes Diana vid grytet. Efter ännu ett utmärkt sprängararbete av henne kom räven i god fart och påsköts av Mark, men fortsatte ur synhåll. Banjo släpptes ånyo och avslutade själv jakten ett par hundra meter bort.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/8f5/19934336/files/2015/01/img_0519.jpg