När man är tacksam…

 

Jakter 2011Skapad av Calle Stolt mån, februari 14, 2011 23:02:36

Helgen har bjudit på fin jakt och ett par rävar har det blivit för hundarna. T.ex. stupade Banjos 43:e räv i går. Dock med viss grytassistans från gamla Mirra. I lördags, den 12e februari, var hundarna och jag på rävjakt utanför Kungälv. Förmiddagssåten var ett ca. 100 ha stort berg omgärdat av åkermark och med E6an precis intill. I fjol sköts det 2 rävar där efter arbete av Banjo och en foxterrier som jag senare gjorde mig av med, men det är en annan historia. Förväntningarna var givetvis höga, trots det vackra, men kalla vädret. Minus 16 visade bilens termometer när kompisen Martin Blank och jag stannade bilen utanför jaktvärden Jonnys hus på morgonen.

Kallt och torrt är ärligt talat inte Banjos favoritföre, men efter en stunds väckande på slag fick han ändå en räv på benen. I fjol buktade rävarna fint i berget, men denna gång gick drevet rakt iväg och under E6an genom en viadukt. Då motorvägen omges av viltstängsel, kände jag mig inte orolig för stövaren trots att han nu var både utom hör- och pejlhåll för mig. Efter en stund meddelade Martin att drevet vänt och att hunden nu var nära vägen. Efter ytterligare någon minut ropade han åter över radion att “det ser nästan ut som om han springer längs viltstängslet, men på fel sida…”. Jag sa åt Martin att sätta på sig spikskorna och skynda sig ner till motorvägen. Själv sprang jag också trots att jag var dubbelt så långt bort. Man hinner tänka förfärligt mycket på ett par minuter, samtidigt som man aldrig vill tro det värsta. Men det är klart, en stövare på E6an har inga kanonodds på sin sida. När jag bara hade ett par hundra meter kvar hörde jag så en andfådd Martin som till slut fått tag i Banjo. Han hade mycket riktigt korsat motorvägen innanför viltstängslet och letade frustrerat efter rävens utgång genom detsamma. Trots att han ville driva vidare där Martin kopplat beslöt vi att byta område. Sensmoralen lyder: Garmin Astro är en livförsäkring för hunden!

Eftermiddagens jaktområde låg uppåt Svartedalen. Här var det mer skogsbyggd med ganska kuperad terräng. Härligt för ett rävdrev! Jag gick med Banjo från söder och Martin skulle släppa sin unga Schillertik Isa från norr. De fick en smakstart då de redan från bilen observerade en räv som låg och solade sig. Den var snart på benen och Isa jobbade på bra tills räven valde att gå nedför en mycket brant sluttning. drevet hade nu varat i en knapp timma och tikens orutin kanske tog ut sin rätt. Hon kom tyvärr ordentligt på efterkälken, men räven tog fel väg! Banjo som låg ute på sök råkade korsa dess löpa och då räcker det inte med att skutta utför branterna för att bli av med förföljaren.

Efter att ha gått ur hörhåll ett par kilometer bort, vände drevet tillbaka och slog en bukt i området där vi passade. Johan, som även var med förra helgen, såg mickel på ett hundratal meter. P.g.a. det försprång han haft från början låg han emellertid hela tjugo minuter före hunden. Drevet gick ytterligare en rejäl bukt och passerade vid 16-tiden passlinjen ännu en gång. Ursäkterna lät: “han var på för långt håll” och “jag såg den aldrig, men han måste varit 30 meter bakom ryggen”.

För tredje gången drog Mickel västerut ur hörhåll. På GPS-pejlen såg jag att drevet, när det återvänt tidigare, två gånger passerat samma plats mitt i en mosse en halv kilometer norrut. Om det kom tillbaka en tredje gång, borde det gå där igen. Jag begav mig dit, men hörde inget. Över radion meddelade kompisarna att hunden fortfarande drev ett par kilometer från mig. Klockan blev fem, och kvart över fem, men då sa Johan över radion att det vänt och var på väg mot mitt håll. Strax tonade ljudet av hundskall in och pulsen ökade i takt med mörkret som börjat lägga sig. Bössan osäkrades, pekfingret vilade på avtryckaren och blicken svepte flackande över den lilla bit mark jag kunde se mellan smågranarna. Jag visste ju inte hur långt före hunden räven låg, men insåg att nu var sista chansen att lyckas innan det blev beckmörkt. Plötsligt skymtar jag en skugga mellan granarna, samtidigt som jag hör det mjuka frasandet av rävtassar mot snön. Den är bara 25-30 meter bort och kommer i trav, men jag rör mig inte. Förväntar mig att han skall passera en lucka jag sett ut, men han har vinklat och kommer rakt emot mig. Nu finns ingen anledning att vänta längre, bössan glider till axeln och mickels kastmanöver hjälper inte på de 7-8 meter långa (eller korta) skotthållet.

Banjo som bara är någon minut efter nu, driver fram och ger räven en ordentlig omruskning innan vi går tillbaks till resten av jaktsällskapet för samling. Klockan visar 17:40 och det är nästan helt mörkt. Banjo har drivit i två och en halv timme och det slår mig hur nära ögat det var att dagen kunde ha slutat betydligt tidigare och i en helt annan sinnesstämning. Skillnaden mellan katastrof och succé kan vara hårfin. Den räven är nog en av de hittills skjutna jag värderar högst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *