“Hunden skall ut!” – reflektion efter en besvärlig grytjakt

Igår körde Banjo in en räv i halländska Idala. Drevet hade gått stora bukter “i timmavis” och var stundtals så långt bort som sju kilometer från upptagsplatsen. Det vände emellertid åter och slutade alltså i ett klippgryt. Det är ju alltid vanskligt med sådana gryt, men det såg hanterbart ut, varför vi gick dit med gamla Mirra. Jag skulle just plocka undan kläderna jag lagt för ingångarna när Gunnar ropar “jag tappade henne!”. Mirra kom således springande och for ner i grytet med kopplet på innan jag fick fatt i henne. Förbannat!
Nåväl, det var inte mycket annat att göra än ställa sig på pass och hoppas på det bästa. Mellan klippblocken hörde vi tydligt att hon fick kontakt med räven. Efter en stund låg det fast och ett par timmar senare tystnade Mirra. Jag vet av erfarenhet att detta betyder att jakten är över och hoppades hon skulle komma upp. När jag efter en stund visslade på henne fick jag några gnällanden och frustrerade skall till svar. Hon satt fast!
Det började skymma och jag for hem efter lampor och bättre grävutrustning. Tobias hängde med och tillsammans spettade vi oss ner en halvmeter och hörde Mirra tydligt. Vid midnatt gav vi upp och lade ut jackor med förhoppning om att hon skulle lyckas ta sig ut själv under natten.
Väl hemma hade jag trots tröttheten svårt att somna. Jag har aldrig lämnat en hund i skogen eller gryt tidigare. Mirra har ju varit nere i hundratals gryt och har alltid lyckats ta sig upp. Tidigt imorse återvände jag till grytet. Besviket konstaterade jag att hon inte låg på min jacka, och provade inkallning medels bössknall. Mirra som i vanliga fall blir som tokig när hon hör en smäll svarade med tystnad. Var hon död? Jag kallade på henne och fick några gnällanden till svar. Så hon levde iallafall! Jag insåg att de klippblock som låg mellan mig och min första, käraste och trognaste jakthund inte skulle gå att rubba med handkraft. Återstod att ringa Torbjörn Stensson och fråga om han kunde komma med grävmaskin. Det tog inte en halvtimma innan Torbjörn kom ut och inspekterade vägen till grytet (som låg 350 meter inne i skogen från närmaste grusväg), samt möjligheterna att gripa sig verket an med maskin. “Jo, det kan nog gå”, trodde han och timman senare var grävmaskinen på plats. Gunnar och Bernt anslöt med motorsåg och hjälpte till att röja väg för Torbjörn som larvade upp till grytet.
Gigantiska stenblock plockades undan som pusselbitar och till slut var vi framme vid det block under vilket vi hoppades Mirra skulle ligga. Vi fortsatte för hand och stärktes av hennes allt intensivare pipande. Jag fick bort en stor flat sten, lyste in med lampan och där var hon! I skenet skymtade jag svart smutsig päls. Jag vidgade snabbt hålet, sträckte mig in och lyckades bärga Mirra genom att lirka ut henne med ett stadigt grepp om svansen. Ganska prick ett dygn efter det att hon gick ner i grytet kunde jag än en gång lyfta upp min lilla kämpe. Glädjen och lättnaden var total hos samtliga närvarande.
Med Mirra under armen på väg ner till bilen susade tankarna genom huvudet; någon okunnig och omdömeslös människa sa en gång till mig att “Ni jägare ser hunden som ett verktyg och bryr er inte så mycket om den förolyckas. Man har ingen nära relation till en jakthund och … det är bara att skjuta den och skaffa en ny…“. Hade vederbörande sett mig när jag satt ensam i skogen och väntade på Torbjörn imorse hade han förmodligen tyckt jag var en vek man. Tårar på kinderna och allt. Jag skäms inte över det!
En riktig jägare högaktar sina hundar och som Bernt sa; “Hunden skall ut, kosta vad det kosta vill!”. För det är ju så, vad vore vi utan våra hundar? Bössebärare! Jag har många hundar och somliga kanske tycker jag är för hård eller krävande mot dem. Andra kan inte förstå att man kan skjuta sin egen hund, även om den är gammal med krämpor och för en tynande tillvaro. De förstår inte den nära samhörighet och ömsesidiga respekt som krävs mellan jägare och hund för att jakten skall bli lyckad. För mig är det självklart att besvara åratal av lojalitet och trogen tjänst med att själv sända hunden till “de sälla jaktmarkerna”. När den dagen kommer för Mirra (för det gör den nog snart), så skall hon veta att husse inte kommer svikta. Jag skall själv ta bössan på axeln och säga henne “Nu går vi till skogen”, för att återvända hem ensam. Detta innebär inte att man inte hyser känslor för sina hundar, tvärtom! Tills den dag då hon inte längre orkar jaga förtjänar Mirra, och alla mina andra hundar, så bra omvårdnad jag kan frambringa, och inga vedermödor skall sparas så länge det finns en chans att få med dem levande från skogen. De är inga “förbrukningsvaror” även om man är medveten om att varje jakt kan bli deras sista!
På bilderna; grävarlaget och grävmaskinist Stensson med bärgad terrier.

20140227-202427.jpg

20140227-202445.jpg

One comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *