Tjäder och ripa i Kirunafjällen

Den 3/9: Igår kom Frida med flyget till Kiruna. Jag hade fått tips från fjälljaktslegendaren B-O Johansson på ett markavsnitt som var jaktbart från vägen. Redan igår hade ett par timmars jakt resulterat i “full bag” på tjäder för Carmezita. Idag var alltså första dagen med frun som sällskap på fjället efter halvannan vecka som orakad och burdus “vagabond”. Kanske var på tiden att bli en smula mer civiliserad?

Med oss hade vi vorstehhundarna Zita och Edison, samt två ungpointrar Fröken Finemang och Fantasi. De senare mest för att slipa på fågelarbetena inför kommande guldpokalkval. Vi gick till en jokk, vid vilken Zita fann ett par ripor. Knall och fall, så var första fågeln i säcken. När vi följt jokken uppströms ett par kilometer öppnade sig en större myrmark. Jag lät Edison söka ut och hundratalet meter framför oss tar han stånd. På avanceorder följer han intensivt en löpa och jag anar vilka fötter som finns i dess ände. Jag följer hunden i rask takt över jokken och nedåt i drygt hundra meter. Där stelnar han till och efter ett rappt “ja!” reser han en tjädertuppkyckling som faller till marken i skottet. I smällen lättar emellertid ytterligare tiotalet tjädrar runt omkring oss, dock utan att presentera skottchans. Edison gör en förtjänstfull apport av den fällda fågeln, vilken löpt undan ett stycke. Jag går tillbaks till Frida som står med de andra hundarna ute på myren. “Jag såg åtminstone tre tjädrar slå”, säger hon och pekar mot ett område med tät undervegetation och björkar. Jag byter hund till Zita. De tre övriga binds upp vid en lite björk och Frida följer med fram mot området där vi vet att fågeln finns. Zita står strax för en löpa och efter en lång avance reser hon en hönkyckling som jag fäller. Efter apporten står hon igen, men denna gången går löpan iväg längs med jokken och tillslut är hon ikapp tuppen som nästan har svår att komma upp genom det täta riset. Urtidsfågeln försvinner mellan björkstammarna, förstaskottet tar i en stam, men i en lucka exponerar den sig för ett ögonblick och andraskottet fäller fågeln. Frida har sprungit med mig och är liksom jag helt uppslukad av jaktens spänning. “Baglimit” var därmed uppnådd för tjäder, men ytterligare några av de granna fåglarna blev till exklusiva träningsobjekt för Fröken och Fanta, som skötte dessa med ungdomlig entusiasm, om än inte helt skolboksenligt. Nåväl, de blir inga jakthundar i soffan!

Vi fortsatte upp längs jokken och halvvägs mot trädgränsen spikade Zita en fin ripkull. Jag fällde ett par stycken, varefter vi vände mot tältet med angenäm tyngd i ryggsäcken.

Med fru och hundar på fjället.

Med fru och hundar på fjället.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *