Fasanjakt i höstväder

Det är något alldeles speciellt att jaga fasantuppar med stående fågelhund en gråmulen senhöstdag. Upplevelsen står i bjärt kontrast till jakten med samma hundar efter t.ex. rapphöns och ripor under förhösten, men är icke desto mindre en fin upplevelse, där de vackra hundarnas arbete ramas in av årstidens egna färgskala. Att vilda fasantuppar bjuder på en jaktlig utmaning för både jägare och hund som heter duga gör inte saken sämre!

Min kamrat Emil hade bjudit på jakt på fina marker söder om Varberg. Ett par timmar med Epson, Nora och Emils duktiga Vizsla resulterade i möten med nio fina tuppar. Ett par av dessa erbjöd säkra skottchanser, varför Emil och jag fick fälla någon tupp vardera för egna hundar. En tupp jag sköt för Epson lurade oss tre gånger; långa löpor, lättade ur håll, lättade i skydd av slånbuskage o.s.v. Den fjärde gången hann vi emellertid ikapp honom. Efter att både jag och Epson sprungit på en 150 meter lång löpa i medvind kastade Eppe runt i stramt stånd mot mig. Tuppen tryckte i ett öppet dike, hade denna gången ingen täckt reträttväg och Browningbocken satte punkt för jakten. En minnesvärd upplevelse!

Nora har spikat en tupp i en kant och Emil är redo med bössan

Nora har spikat en tupp i en kant och Emil är redo med bössan

Eppe och jag med "fjärdegångengillt-tuppen"

Eppe och jag med “fjärdegångengillt-tuppen”