Suveränt grytarbete av Diana

Idag stod rävjakt på schemat hos min gode vän Johan Olofsson. Banjo tog givetvis upp och efter knappa timman vände drevet mot mitt pass. Jag stod på en väg och Mickel valde oturligt nog att ta just den vägen i riktning mot mig. Då jag ogillar att skjuta raka motskott på räv med hagel ville jag släppa in honom, det var en hanräv, riktigt nära. På åtta meters håll stannade han emellertid och kikade på mig. Just som han kastade var Browningen vid kinden och förstapipan gick. Till min förvåning fick skottet inte avsedd effekt, varför räven även saluterades med patron nummer två. Ack, så dum man känner sig i sådana situationer! Banjo låg hundra meter efter räven och gav mig en förebrående blick, innan han fortsatte driva. Efter 700 meter tog drevet stopp vid ett gryt, varför Diana plockades fram. Där i grytet vid bäcken i bokskogen gjorde hon ett arbete jag sent skall glömma!

En skadeskjutning är något som varje riktig jägare gör sitt yttersta för att undvika. Viltets oförutsägbara sätt och vår egen ofullkomlighet leder emellertid till denna svarta plump i ens jaktliga protokoll då och då. Vid dylika tillfällen är ett gediget hundmaterial ovärderligt och alla som haft en påskjuten räv i gryt vet att det är bland det vanskligaste att få ut för en grythund. Diana arbetade föredömligt i en halvtimma. Fräna attacker varvades med förflyttningar och brytningar, vilket till slut fick räven att finna det säkrare att lämna underjorden. Där satte kamratens gamla Husqvarna kaliber 16 punkt för jakten. Sammantaget är det bland de bästa rävsprängararbeten jag bevittnat (och jag har ju sett ett par stycken).

Diana med räven

Diana med räven