Dumdristigt, vackert och härligt – min första engelska rävjakt till häst

Det tallrikstora blåmärket över höft och korsrygg, samt smärtan som utstrålar från detsamma gör att jag knappast behöver nypa mig i armen för att förstå att det var på riktigt. Att jag faktiskt ridit på engelsk rävjakt! När Björn Lindvall bjöd in mig till fasanjakt i Warwickshire, nämnde han även möjligheten till deltagande i en av jaktvärldens mest omhuldade, mytomspunna, men samtidigt kontroversiella företeelser. Engelmännens “hunting” är parforcéjakt till häst, medans t.ex. den klappjakt som jag deltog i benämns “shooting”. Egentligen är “hunting” förbjudet sedan ett decennium, men man är fortfarande tillåten att rida efter foxhounds som följer ett utlagt spår. Om de olika politiska, etiska och socio-ekonomiska aspekterna av detta hänvisar jag den intresserade läsaren till en google-sökning.

Att jaga med ett koppel på kanske trettiotalet stora stövare kan tyckas märkligt för oss skandinaver, men faktum är att vore det inte för engelsmännens avelsarbete av såväl foxhounds som terriers, hade resten av världen knappast haft varken stövare, coonhounds, eller grythundar i samma utsträckning och av samma kvalitet.  Att se “the Huntsman” och hans “Whipper-in” styra hela packet är dessutom en imponerande uppvisning i både hund- och häst dressyr. Bl.a. nämns samtliga hundar vid namn!

Allt nog; för den beridne deltagaren vid en dylik övning är just ridförmågan av betydligt större värde än jaktkunskapen. Jag har alltid varit fascinerad av hästar och under mina etiopienvistelser hade jag t.o.m. ett par stycken för trasportens skull. Då tillryggalade jag förvisso ett respektingivande antal mil till häst, men aldrig i galopp eller över hinder. Det är tio år sedan nu och sedan dess har jag i ärlighetens namn endast ridit ett dussin gånger, varav fyra för en instruktör. Senast i somras hade jag förmånen att låna en häst för kortare ridturer av en granne och lättare galopp på en grusväg kändes fullt hanterbart. Att hoppa upp i sadeln på en förstklassig hunter-häst och bege sig iväg på något av det tuffaste en ryttare kan ge sig i kast med är i ärlighetens namn totalt idiotiskt med endast min ringa erfarenhet i bagaget. På gott och ont drivs jag emellertid av en ständig vilja att utmana mig själv och har väl inte sällan tänkt “hur jävla svårt kan det vara?!”. Således satt jag där på hunter-valacken Diamond, drack ett glas portvin och tittade på flocken av foxhounds som med vänligt viftande svansar lät sig omklappas av de som kommit till fots till “the meet”.

Björn har levt i Engalnd i snart tio år och har under den tiden skaffat sig goda färdigheter som ryttare. Både hans och min häst kändes väldigt pigga och otåliga och när den rödrockade jaktpersonalen försvunnit med hundarna och deras skall började ljuda, var våra pållar inte sena att hänga på det övriga fältet bestående av kanske 70-talet hästar med ryttare. Jag var inte riktigt beredd på denna rivstart, men lyckades hålla mig kvar och hittade t.o.m. balansen i stigbyglarna. Efter blott 800 meter stannade de övriga hästarna, så också Diamond. Jag rättade till mig i sitsen, kortade tyglarna och lugnade pulsen. Efter ett par minuter ekade hundskallen mäktigt med full kraft igen och den här gången var det inga 800 meter som tillryggalades; i en och en halv timma red vi i mer eller mindre konstant fyrsprång. Undan för undan hittade jag allt bättre balans och självförtroendet stärktes av att Diamond faktiskt styrde ditåt jag tittade.

Vi närmade oss strax ett staket över vilket både hundar och övriga ryttare flög över i bästa fart och stil. Det hade sagts mig att det alltid fanns en grind, så att man inte behövde hoppa och mycket riktigt; där var en öppen grind som Diamond något motvilligt lät sig styras igenom. Efter ytterligare några hundra meter kom nästa staket. Jag kikade efter grindhålet, men där var inget! Diamond och jag låg i mitten av klungan av hästar och jag insåg det meningslösa i att ens försöka förmå honom att stanna, eller vända; “Då så Kalle Stolt, då får vi se hur du klarar att hoppa”, tänkte jag! Insikten om det oundvikliga gjorde mig förhållandevis lugn och jag hörde Sten Rönnerlings ord från vårat telefonsamtal kvällen innan; “Samla tyglarna, håll ner hälarna och låt hästen sköta sitt! Ta stöd med knogarna och tyglarna mot manken”. Detta samt engelsmannens John Jefferies ord “don’t forget to kick” implementerades och utan att jag riktigt förstod det flög Diamond och jag över det drygt meterhöga staketet. Vilken känsla!

Ytterligare ett staket avklarades på samma sätt och sedan bar det nedför en brant backe. I sänkan nedanför kunde jag skönja en häck och hör mig själv säga “nej, nej, nej!”.  Det går undan i nedförsbacken och på samma oundvikliga sätt som tidigare närmar vi oss häcken. Jag ser två ryttare falla när de hoppar över den, men tar sikte på ett lägre parti. Diamond går rakt emot detta och voilá! Vi är över även detta hinder! Därefter hoppar vi ytterligare fyra staket med allt bättre kontroll. Jag faller förvisso av vid ett av dem när hästen vid landningen nästan fastnar i den blöta lerjorden. En kullerbytta för mig och upp igen! Välkomnandet och mottagandet av övriga deltagare lämnade inget övrigt att önska och strax hade en vänlig kvinna ridit ikapp och fångat in den ryttarlöse Diamond. Vi galopperade genom ett litet skogsområde, men kort därefter stannade jakten upp en aning. Vi hade nu ridit i nära två timmar och hundarna hade tappt.

De flesta deltagarna var rejält leriga på både fram- och baksidan. En del hade fallit av vid något hinder och dessa av oss krävdes nu på en fempundssedel till “the tumbelers club”. En munfull slånbärsgin smakade fint under en paus och därefter satte vi fart igen. Här var marken mindre kuperad och häckarna färre, varför det var full galopp som gällde. Vid det laget hade hornen vuxit ut en aning på undertecknad och Kate, som vi hyrde hästarna av, samt Björn och jag låg i främre delen av fältet. Jag drev på Diamond lite extra och det kändes mäktigt att flyga fram längs en åkerkant. När vi rider över en traktorbro av slipers halkar Kates häst och slår runt. Hon faller givetvis av och Björn som bara är några meter bakom lyckas med nöd och näppe styra sin häst så att den hoppar över det fallna ekipaget utan att träffa dem. Både Diamond och jag försöker stanna, men farten är hög och den leriga jorden hal och blöt. Jag lyckas undvika både Kate och hennes häst som försöker kravla sig upp, men kastas själv av när Diamond håller på att falla. Hade jag landat på marken, vore det inga bekymmer, men höft och korsrygg slår emot brokanten och jag faller sedan ner i bäcken under.

Lyckligtvis gick det bra med både Kate och hästarna, men dagens jakt var slut för min del. De övriga red visserligen bara i tjugo minuter till och till tröst fick jag senare höra att en av de mer garvade deltagarna vid jakten omnämnt de första 90 minuterna som några av säsongens bästa. För min del blev det upphämtning med Landrover och vidare transport till det lokala sjukhuset. Efter trevligt bemötande och CT-scanning konstaterades lyckligtvis att varken njurar, bäcken, eller ryggrad var skadade. Således återstår blåmärket och smärtan som en påminnelse om min första, men definitivt inte sista beridna rävjakt. För även om den är ganska fjärran jakt så som vi känner den, ligger dess skönhet och spänning i en klass för sig.

Jag på Diamond

Jag på Diamond

Det var imponerande att se hanteringaen av hästar och hundar

Det var imponerande att se hanteringaen av hästar och hundar

I väntan på upptag

I väntan på upptag

Lerig Björn Lindvall på likaledes lerig hunter

Lerig Björn Lindvall på likaledes lerig hunter

Här hälsas jag välkommen av "the field master". Bemötandet av samtliga deltagare lämnade inget övrigt att önska

Här hälsas jag välkommen av “the field master”. Bemötandet av samtliga deltagare lämnade inget övrigt att önska

På akuten på Banbury Hospital

På akuten på Banbury Hospital