Säsongens sista fasanjakt

I veckan avslutades även fågeljakten för säsongen. Stenbitens Epson, Jonathan Fexgård och undertecknad mötte upp 2XRobert, samt Stefan Nilsson på den sistnämndes fina skånska fasanmarker. En verklig jaktdag med duktiga hundar och rappt skytte förpassade ett tjugotal fasaner, samt en hare och en räv till viltparaden. Den sista timmans jakt i slånbevuxen betesmark skall jag sent glömma! Fasaner, vildkaniner, harar, rävar, rådjur och vildsvin observerades i en landskapsbild som tyvärr är allt för ovanlig numera. Att humöret var på topp och skämt och gliringar varvades med målmedvetna ruscher på tockalöpor gjorde inte saken sämre. När så Robert nr.2 fällde en räv för Robert nr.1’s vorsteh Eddie var det nästan så vi dansade segerdans.

Epson har spikat tuppen i vattenbrynet

Epson har spikat tuppen i vattenbrynet

Apport!

Apport!

eddieräv

Eddie apporterar den fällda räven

 

Det är bra med ryggficka tycker Stefan Nilsson

Det är bra med ryggficka tycker Stefan Nilsson

Stefans ungtik Sansas Ally apporterar räv

Stefans ungtik Sansas Ally apporterar räv

Glada gossar och trötta hundar framför dagens resultat

Glada gossar och trötta hundar framför dagens resultat

Avslutning på klövviltsäsongen

Idag ägde säsongens sista klövviltjakt för husse med terriers rum på skånska Toppeladugård. Dessvärre verkar det som jag förnärmat jaktgudinnan Diana å det grövsta; januari månads klövviltjakter har präglats av konceptet “stolpe-ut” för min del, även om marker, pass och hundarbeten varit av högsta klass. Så var det även idag, men bortsett från detta faktum (vilket inte är det enklaste) var det en trevlig dag i gott sällskap med mycket vilt. Jag får glädjas åt att terriern Diana var nådigare och arbetade prima i andrasåten, då jag gick i drevet.

För att summera klövviltjakterna den gångna säsongen kan sägas att jag över lag är mycket belåten med hundarna. De har presterat väl på marker av olika karaktär; från stora viltrika såter i Sörmland, via våra mer viltglesa marker i Västsverige, till Skånes godsmarker med täta viltstammar och ofta en aning mindre såter. Precis som med stående fågelhundar, vill jag hävda att en TJT av bästa märke inte sällan besitter en jaktklokhet, vilken gör att den, inom vissa ramar, anpassar drevtider och kontakt med föraren beroende på markens beskaffenhet och vilttillgång.

Nu ser vi fram emot februari och mars månaders rävjakter!

Toppe-Thomas blåser "jakt förbi" efter dagens slyngeljakt

Toppe-Thomas blåser “jakt förbi” efter dagens slyngeljakt

Viltparad efter en fin dag i Sörmland

Viltparad efter en fin dag i Sörmland

Lyngberga Nora skall paras med Black Luckys Ingo

Lyngberga Nora löper och skall paras med Black Luckys Ingo. Kombinationen blir en linjeavelsparning på Ingos far, tillika Noras farfar, Black Luckys Rapp. Rapp är bevisligen en av de starkaste nedärvarna av prima jaktegenskaper i Norsk och Svensk pointeravel det senaste decenniet, och Ingo en av hans högst meriterade söner. Bl.a. blev Ingo årets fågelhund i Norge 2012 och årets högfjällshund 2013. Detta är mig veterligen första gången någon linjeavlar på just Rapp och att fler betydande hundar, såsom BL’s Copiad och Fly ligger bakom båda föräldradjuren gör inte saken sämre!

Både Nora och Ingo kommer ur kullar med flera meriterade syskon. De är solida hundar med god mentalitet och besitter pointerns alla utmärkande egenskaper, så som fart, stil, reviering, viltfinnarförmåga och stor uthållighet.

ingo.nora.stamtavla

Dumdristigt, vackert och härligt – min första engelska rävjakt till häst

Det tallrikstora blåmärket över höft och korsrygg, samt smärtan som utstrålar från detsamma gör att jag knappast behöver nypa mig i armen för att förstå att det var på riktigt. Att jag faktiskt ridit på engelsk rävjakt! När Björn Lindvall bjöd in mig till fasanjakt i Warwickshire, nämnde han även möjligheten till deltagande i en av jaktvärldens mest omhuldade, mytomspunna, men samtidigt kontroversiella företeelser. Engelmännens “hunting” är parforcéjakt till häst, medans t.ex. den klappjakt som jag deltog i benämns “shooting”. Egentligen är “hunting” förbjudet sedan ett decennium, men man är fortfarande tillåten att rida efter foxhounds som följer ett utlagt spår. Om de olika politiska, etiska och socio-ekonomiska aspekterna av detta hänvisar jag den intresserade läsaren till en google-sökning.

Att jaga med ett koppel på kanske trettiotalet stora stövare kan tyckas märkligt för oss skandinaver, men faktum är att vore det inte för engelsmännens avelsarbete av såväl foxhounds som terriers, hade resten av världen knappast haft varken stövare, coonhounds, eller grythundar i samma utsträckning och av samma kvalitet.  Att se “the Huntsman” och hans “Whipper-in” styra hela packet är dessutom en imponerande uppvisning i både hund- och häst dressyr. Bl.a. nämns samtliga hundar vid namn!

Allt nog; för den beridne deltagaren vid en dylik övning är just ridförmågan av betydligt större värde än jaktkunskapen. Jag har alltid varit fascinerad av hästar och under mina etiopienvistelser hade jag t.o.m. ett par stycken för trasportens skull. Då tillryggalade jag förvisso ett respektingivande antal mil till häst, men aldrig i galopp eller över hinder. Det är tio år sedan nu och sedan dess har jag i ärlighetens namn endast ridit ett dussin gånger, varav fyra för en instruktör. Senast i somras hade jag förmånen att låna en häst för kortare ridturer av en granne och lättare galopp på en grusväg kändes fullt hanterbart. Att hoppa upp i sadeln på en förstklassig hunter-häst och bege sig iväg på något av det tuffaste en ryttare kan ge sig i kast med är i ärlighetens namn totalt idiotiskt med endast min ringa erfarenhet i bagaget. På gott och ont drivs jag emellertid av en ständig vilja att utmana mig själv och har väl inte sällan tänkt “hur jävla svårt kan det vara?!”. Således satt jag där på hunter-valacken Diamond, drack ett glas portvin och tittade på flocken av foxhounds som med vänligt viftande svansar lät sig omklappas av de som kommit till fots till “the meet”.

Björn har levt i Engalnd i snart tio år och har under den tiden skaffat sig goda färdigheter som ryttare. Både hans och min häst kändes väldigt pigga och otåliga och när den rödrockade jaktpersonalen försvunnit med hundarna och deras skall började ljuda, var våra pållar inte sena att hänga på det övriga fältet bestående av kanske 70-talet hästar med ryttare. Jag var inte riktigt beredd på denna rivstart, men lyckades hålla mig kvar och hittade t.o.m. balansen i stigbyglarna. Efter blott 800 meter stannade de övriga hästarna, så också Diamond. Jag rättade till mig i sitsen, kortade tyglarna och lugnade pulsen. Efter ett par minuter ekade hundskallen mäktigt med full kraft igen och den här gången var det inga 800 meter som tillryggalades; i en och en halv timma red vi i mer eller mindre konstant fyrsprång. Undan för undan hittade jag allt bättre balans och självförtroendet stärktes av att Diamond faktiskt styrde ditåt jag tittade.

Vi närmade oss strax ett staket över vilket både hundar och övriga ryttare flög över i bästa fart och stil. Det hade sagts mig att det alltid fanns en grind, så att man inte behövde hoppa och mycket riktigt; där var en öppen grind som Diamond något motvilligt lät sig styras igenom. Efter ytterligare några hundra meter kom nästa staket. Jag kikade efter grindhålet, men där var inget! Diamond och jag låg i mitten av klungan av hästar och jag insåg det meningslösa i att ens försöka förmå honom att stanna, eller vända; “Då så Kalle Stolt, då får vi se hur du klarar att hoppa”, tänkte jag! Insikten om det oundvikliga gjorde mig förhållandevis lugn och jag hörde Sten Rönnerlings ord från vårat telefonsamtal kvällen innan; “Samla tyglarna, håll ner hälarna och låt hästen sköta sitt! Ta stöd med knogarna och tyglarna mot manken”. Detta samt engelsmannens John Jefferies ord “don’t forget to kick” implementerades och utan att jag riktigt förstod det flög Diamond och jag över det drygt meterhöga staketet. Vilken känsla!

Ytterligare ett staket avklarades på samma sätt och sedan bar det nedför en brant backe. I sänkan nedanför kunde jag skönja en häck och hör mig själv säga “nej, nej, nej!”.  Det går undan i nedförsbacken och på samma oundvikliga sätt som tidigare närmar vi oss häcken. Jag ser två ryttare falla när de hoppar över den, men tar sikte på ett lägre parti. Diamond går rakt emot detta och voilá! Vi är över även detta hinder! Därefter hoppar vi ytterligare fyra staket med allt bättre kontroll. Jag faller förvisso av vid ett av dem när hästen vid landningen nästan fastnar i den blöta lerjorden. En kullerbytta för mig och upp igen! Välkomnandet och mottagandet av övriga deltagare lämnade inget övrigt att önska och strax hade en vänlig kvinna ridit ikapp och fångat in den ryttarlöse Diamond. Vi galopperade genom ett litet skogsområde, men kort därefter stannade jakten upp en aning. Vi hade nu ridit i nära två timmar och hundarna hade tappt.

De flesta deltagarna var rejält leriga på både fram- och baksidan. En del hade fallit av vid något hinder och dessa av oss krävdes nu på en fempundssedel till “the tumbelers club”. En munfull slånbärsgin smakade fint under en paus och därefter satte vi fart igen. Här var marken mindre kuperad och häckarna färre, varför det var full galopp som gällde. Vid det laget hade hornen vuxit ut en aning på undertecknad och Kate, som vi hyrde hästarna av, samt Björn och jag låg i främre delen av fältet. Jag drev på Diamond lite extra och det kändes mäktigt att flyga fram längs en åkerkant. När vi rider över en traktorbro av slipers halkar Kates häst och slår runt. Hon faller givetvis av och Björn som bara är några meter bakom lyckas med nöd och näppe styra sin häst så att den hoppar över det fallna ekipaget utan att träffa dem. Både Diamond och jag försöker stanna, men farten är hög och den leriga jorden hal och blöt. Jag lyckas undvika både Kate och hennes häst som försöker kravla sig upp, men kastas själv av när Diamond håller på att falla. Hade jag landat på marken, vore det inga bekymmer, men höft och korsrygg slår emot brokanten och jag faller sedan ner i bäcken under.

Lyckligtvis gick det bra med både Kate och hästarna, men dagens jakt var slut för min del. De övriga red visserligen bara i tjugo minuter till och till tröst fick jag senare höra att en av de mer garvade deltagarna vid jakten omnämnt de första 90 minuterna som några av säsongens bästa. För min del blev det upphämtning med Landrover och vidare transport till det lokala sjukhuset. Efter trevligt bemötande och CT-scanning konstaterades lyckligtvis att varken njurar, bäcken, eller ryggrad var skadade. Således återstår blåmärket och smärtan som en påminnelse om min första, men definitivt inte sista beridna rävjakt. För även om den är ganska fjärran jakt så som vi känner den, ligger dess skönhet och spänning i en klass för sig.

Jag på Diamond

Jag på Diamond

Det var imponerande att se hanteringaen av hästar och hundar

Det var imponerande att se hanteringaen av hästar och hundar

I väntan på upptag

I väntan på upptag

Lerig Björn Lindvall på likaledes lerig hunter

Lerig Björn Lindvall på likaledes lerig hunter

Här hälsas jag välkommen av "the field master". Bemötandet av samtliga deltagare lämnade inget övrigt att önska

Här hälsas jag välkommen av “the field master”. Bemötandet av samtliga deltagare lämnade inget övrigt att önska

På akuten på Banbury Hospital

På akuten på Banbury Hospital

 

På klappjakt i Warwickshire

En inbjudan från min gode vän Björn Lindvall till klappjakt på fasaner och rödhöns i England var förstås omöjlig att neka till. Den gångna helgen påbörjades således med hagelbössa i hand vid en “peg” på gården Wormleighton Hall. Strålande väder och fina fåglar utgjorde grunden till en härlig dag. Den engelska gästfriheten och jaktkulturen likaså!

Extra roligt var att Frida hade möjlighet att följa med. Att tillsammans få ett par dagars paus från vardagens bestyr var välbehövligt. Dessutom blev vistelsen en källa till inspiration för kommande projekt på vår nya gård Berg.

Undertecknad, tillika födelsedagsbarnet vid "peggen"

Undertecknad, tillika födelsedagsbarnet vid “peggen”

Herr och Fru Stolt njuter av engelska landsbygden

Herr och Fru Stolt njuter av engelska landsbygden

Björn fyller på fickorna

Björn fyller på fickorna

Söt omladdare;-)

Söt omladdare;-)

Taxen Topsy hävdar äganderätt till en del av dagens skörd

Taxen Topsy hävdar äganderätt till en del av dagens skörd

Mr. Swift klappar om sina trofasta Labbar

Mr. Swift klappar om sina trofasta Labbar

Samling

Samling

 

Första jakterna 2016

2015 avslutades i bästa stil med ett kvällssträck på änder hos Jonathan Fexgård, på självaste nyårsafton. Dagen därpå ägde den traditionsenliga fasanjakten med Christian Karlsson rum. Fröken Finemang och jag utnyttjade dessvärre inte dagens enda chans på tupp, men Lyngberga Nora gladde trots detta husse med ett halvdussin fina fågelarbeten på hönor.

Innan avfärd till England och helgens jaktliga begivenhet hann jag också med en slyngeljakt på några av Sörmlands trevligaste jaktbara hektar. Det var en fin dag med mycket vilt både i pass och på paraden, men tyvärr hade jag inget i pass på rimligt håll. Icke desto mindre fick jag glädjas åt att se både kron, gris, dov och räv, men som sagt; avstånd, förbjudna skjutriktningar och vegetation verkade till min nackdel den dagen.

Cockersystrarna Peggy och Tea väntar på nyårsänderna

Cockersystrarna Peggy och Tea väntar på nyårsänderna

2015 års sista jaktbyte

2015 års sista jaktbyte

Nora skötte fasanhönorna perfekt

Nora skötte fasanhönorna perfekt

En vacker dag på slyngeljakt i Sörmland

En vacker dag på slyngeljakt i Sörmland

Suveränt grytarbete av Diana

Idag stod rävjakt på schemat hos min gode vän Johan Olofsson. Banjo tog givetvis upp och efter knappa timman vände drevet mot mitt pass. Jag stod på en väg och Mickel valde oturligt nog att ta just den vägen i riktning mot mig. Då jag ogillar att skjuta raka motskott på räv med hagel ville jag släppa in honom, det var en hanräv, riktigt nära. På åtta meters håll stannade han emellertid och kikade på mig. Just som han kastade var Browningen vid kinden och förstapipan gick. Till min förvåning fick skottet inte avsedd effekt, varför räven även saluterades med patron nummer två. Ack, så dum man känner sig i sådana situationer! Banjo låg hundra meter efter räven och gav mig en förebrående blick, innan han fortsatte driva. Efter 700 meter tog drevet stopp vid ett gryt, varför Diana plockades fram. Där i grytet vid bäcken i bokskogen gjorde hon ett arbete jag sent skall glömma!

En skadeskjutning är något som varje riktig jägare gör sitt yttersta för att undvika. Viltets oförutsägbara sätt och vår egen ofullkomlighet leder emellertid till denna svarta plump i ens jaktliga protokoll då och då. Vid dylika tillfällen är ett gediget hundmaterial ovärderligt och alla som haft en påskjuten räv i gryt vet att det är bland det vanskligaste att få ut för en grythund. Diana arbetade föredömligt i en halvtimma. Fräna attacker varvades med förflyttningar och brytningar, vilket till slut fick räven att finna det säkrare att lämna underjorden. Där satte kamratens gamla Husqvarna kaliber 16 punkt för jakten. Sammantaget är det bland de bästa rävsprängararbeten jag bevittnat (och jag har ju sett ett par stycken).

Diana med räven

Diana med räven

Och så en rejäl klövviltjakt…

Sörmland bjöd på ännu en fartfylld klövviltjakt härom dagen. Quilla och Gant fick gå två såter och samjagade fint på så vis att var och en skötte sitt och drev på varsitt håll. Detta fortskred ända tills deras drevgrisar valde att sammanstråla i en granplantering utanför såten. Där var givetvis ännu fler av nöffarnas artfränder och med två ystra terriers i samma plantering blev det “en lustiger dans”. extra kul var att första grisen sköts för Gant. Diana, som hade jagat dagen innan, sparades till sista såten och ordnade ett trevligt dovhjortsdrev till gagn för en passkytt.

Gant med sitt första vildsvin

Gant med sitt första vildsvin

Quilla med en mindre av mindre modell

Quilla med en mindre av mindre modell

Quilla kommer till husse efter ett längre drev på kronvilt

Quilla kommer till husse efter ett längre drev på kronvilt

Parad mot vacker bakgrund

Parad mot vacker bakgrund

Mellandagsjakter

Ett par avkopplande småviltjakter har förgyllt tillvaron den senaste tiden. En fin dag var när Jonathan Fexgård bjöd till “all-jakt” på sina halländska marker; ett par andflog gav fint resultat och efterföljdes av lite rådjursjakt med Diana. Det var hennes första jakt sedan valpkullen och konditionen var väl inte den bästa. Icke desto mindre trillade ett rådjur på drev för henne och ytterligare ett sköts när det stöttes av drevet. En fälthare blev visst också rastad av henne, men gick aldrig i pass.

Dagen avslutades med en timmas fasanjakt med pointrar förda av Mark Wigby och undertecknad. Ett par fågelarbeten blev det, men endast på hönor, vilka såklart var fredade. Det blev ändå en fin avslutning på en varierad jaktdag!

Nora står och mark är redo med berettatjugan - men nej, avancen bringade ännu en fasanhöna på vingarna. Hatten av!

Nora står och mark är redo med berettatjugan – men nej, avancen bringade ännu en fasanhöna på vingarna. Hatten av!

Simon sköt ett rådjur för Diana

Simon sköt ett rådjur för Diana

Kvicka fåglar i medvind - roligt skytte!

Kvicka fåglar i medvind – roligt skytte!

Browningen strax redo för andjakt

Browningen strax redo för andjakt

 

Omväxlande jakt med Quilla och Gant

Chilli och Quilla har ju varit mina två främsta ess bland terrierna i höst när Diana haft valpar. Gamekeeper’s AH Gant har emellertid visat fina takter, men lyckades ännu en gång hamna i gryt under drevjakt. En grävling fick sätta livet till efter detta tilltag, men det var ju inte riktigt det som var tanken… I övrigt har han presterat fina drev, bra sök och säkra återgångar.

Quilla har verkligen muntrat upp husse. Hon är en drevmaskin av rang! Under dagens rådjursjakt med trevligt folk på viltrika marker på Orust, presterade hon ett halvt dussin timslånga drev. Att husse stod på rätt ställe och fick skjuta ett rådjur med browningbocken gjorde inte saken sämre! Under veckan bjöd dessutom jaktgudinnan Diana på en älgkalv, medans Quilla och Gant drev djur på andra håll. Sådant är jägar- och hundlivet; bedrövelser och glädjeämnen varvas med varandra. Det gäller att ta vara på de sistnämnda!

Rådjursjakt med hagelbössa och TJT på Orust var en höjdare!

Rådjursjakt med hagelbössa och TJT på Orust var en höjdare!

En älgkalv valde fel väg

En älgkalv valde fel väg

Gant ordnade en grävling i förbifarten

Gant ordnade en grävling i förbifarten