Monthly Archives: mars 2011

Nostalgitripp till Börstig

Nysnö och kort tid kvar på rävjakten 2010-2011 gjorde att kosan igår styrdes mot Börstig. Det är alltid något visst att komma till markerna där man började sin jägarbana (bortsett från karriären med luftgevär och slangbella). Jag har haft förmånen att följa med vännen Rolf Ohlsson på jakt sen jag var 12-13 år, och att ett par gånger varje år återse platser där man sköt sin första bock, eller drevhare är något av en nostalgitripp.

Ruskvädret som dragit in över västsverige gjorde det besvärligt att få upp och Banjo noterade faktiskt en av få dagar utan upptag på räv denna säsongen. Bättre gick det för Anders finne vid namn Bobby (som f.ö. är son till tidigare nämnda Spela). Han fick upp en räv som emellertid tog raka vägen till ett gryt. Martin Blanck skyndade sig dit och la vantar i öppningarna, och en stund senare återvände vi med en taggad Mirra. “Den gamla” försvann som en oljad ål ner i grytet och strax hördes både skall och dunkningar från underjorden. Efter någon minut rasslade det till och bössorna kramades hårdare. Ut kikade inte räven utan Mirra, som en halv sekund senare vände ner igen. Ny kontakt mellan hund och räv hördes och ytterligare några minuter senare tystnade dunkningarna och räven kom utfarande. Han möttes av vad vi kan kalla en “blymatta” från fyra bössor och när Mirra strax efteråt gav honom en omruskning var han redan död.

Utställning

Utställningssäsongen drar snart igång på allvar. Många nya förhoppningsfulla ägare till tjt kommer att få betala dyra ”lärpengar”, för enväldiga och dåligt pålästa domare.
Att protestera är inte möjligt för domaren tolkar rasstandarden efter egen förmåga och dömer därefter. Det är bara att bita i det ”sura äpplet” och godta kritiken!
Hundarna kommer många ggr att antingen dömas av en domare från något exotiskt land som knappast har sett en tysk jaktterrier eller en svensk domare som absolut måste ”spanna” med sina händer om hundens bröstkorg, för att sedan alltför ofta fälla uttrycket: ”den är för grov för grytjakt” och med det som intäkt, sänka hundens pris.
Med 99,99% säkerhet har de aldrig sett en grythund i praktiskt arbete och då sett att hunden vid jakt, är i ”jaktkondition” och inte i s.k. ”utställningskondition”!
Nu är det ju dessutom så att tysk jaktterrier inte är en specialiserad grythund, utan det är en allroundhund. Det står inget om ”spanna” i rasstandarden, däremot står det att bröstomfånget ska vara 10-12 cm större än mankhöjden. Är den klenare än så är det ett lika stort fel, som att måttet är större!
Det finns ett utmärkt talesätt om storleken på en tysk jaktterrier sprunget från rasens ursprungsland, d.v.s. Tyskland, som säger: ”die kleine für die Bau und  die grosse für die Sau”, som fritt översatt blir: “de små till grytjakt och de stora till vildsvinsjakt”.
Sammantaget säger det oss, att så länge hunden är inom 33-40 cm i mankhöjd och har ett bröstomfång som är 10-12 cm över mankhöjden, är storleken korrekt! Allt annat är rappakalja!

Skarpt eftersök!

Ägarens egna ord om ett skarpt eftersök av Gamekeeper’s Chapel Hill (e. J Gamekeeper’s Ilie Nastase u. J SE UCH Husses Jaktglädje), som utfördes när hon endast var 6 månader gammal!

Eftersöket började med att vi trodde det var ett väl påskjutit rådjur då det fanns ordentligt med blod på skottplatsen. Djuret hade gått in i en dunge som vi först ringade för att se om det hade gått ut, men vi hittade ingen utlöpa. I och med att vi inte fann något utspår tyckte vi att detta var ett kanonspår för “Astas” premiär som eftersökshund. När jag hade spårat in en bit i dungen så upphörde nästan blodet helt ( nysnö så det var lätt att konstatera ) och benflis påträffades, som visade på benskjutning. Vi gjorde halt i eftersökspatrullen och ställde ut skyttar över ett stort område ca en och en halv kvadratkilometer. Spåret togs upp på nytt och vi spårade ca 1 km innan vi påträffade den första sårlegan. I denna stund började jag nästan att tvivla då jag inte hade sett en enda droppe blod på ca 60-70 meter. Efter ca 500 meter ytterligare spårarbete går vi in i en tät granplantering och skyttarna ställs om på nytt. Spårningen fortsätter in i planteringen där djuret går upp framför oss vid ett par tillfälle men utan möjlighet till skott. Vi spårar fyra varv i planteringen och korsar vårt eget spår vid ett flertal tillfälle. Slutligen går djuret ur planteringen och blir skjutet av en pass skytt. Efter 2,5-3 kilometers spårning kan “Asta” äntligen få sätta tänderna i sitt första eftersöks byte. Detta gör hon vid sex månaders ålder.

Viltvården blir ett dressyrpass

Snöyran inbjuder egentligen inte till att ens lämna huset annat än om det hade vankats grytjakt. Rävarna får emellertid respit idag, då jag är pappaledig och dottern Tove, som förvisso är rätt härdad och van vid att hänga med i bärmesen, är lite febrig. Bäst att därför bespara henne ett par timmar i skogen. Nu sover hon i alla fall middag och jag tog med mig Chilli ut när jag nyss gjorde viltvårdssysslorna. Fasaner, rapphöns och rådjur kring gården behöver foder och att ta med sig en eller ett par hundar när man fyller på automater är inte bara trevligt, det är bra apellträning för jyckarna också! Själv är jg inte så mycket för att köra regelrätta dressyrpass, utan tycker det fungerar bra att träna sitt, ligg och liknande i samband med andra sysslor. Det blir väl vad “di lärde” kallar för passivitetsträning antar jag.

En kul grej är att jag brukar låta Chilli vakta mina dvärghöns (avsedda för ruvning av fasan- och rapphönsägg), medans jag fyller på deras mat och vatten. Hon får helt enkelt sitta i öppningen till deras kätte i ladugården och hönsen går ju inte förbi henne, samtidigt som den “lilla vilda” får lära sig självbehärskningens ibland svåra konst.

Drevjans Kurre – årets brittiska stående fågelhund

Såg idag på Pointerklubbens hemsida att Drevjans Kurre blev årets brittiska stående fågelhund. Grattis till uppfödarna Aina och Bengt, samt till Sten som dresserat och fört Kurre till jaktchampionat och seger i fält-SM!

Store, vänlige Kurre är en fenomenal jakthund som inte springer för springandets skull, utan verkligen jagar, och jag har flera gånger sett honom “göra” fågel när man tror att jakten är över och fältet är tomt.